Tanten återigen nedprioriterad

Den senaste veckan har debatten gått varm kring Tantteatern efter att de nekats verksamhetsbidrag. Tantteatern har som syfte att producera och diskutera scenkonst som fokuserar på den medelålders och äldre kvinnan. I dagens blogginlägg tar Marianne Liliequist, professor i etnologi och en av redaktörerna för boken Tanten vem är hon? En (t)antologi till orda.

Featured image

Karin Larsson och Kajsa Reicke, Tantteatern. Foto: Freja Wagner

Beskedet om att Tantteatern tvingas stänga ner sin verksamhet är ännu ett exempel på den låga status som medelålders kvinnlig publik har. Kulturtant är ett ord som används på olika sätt. I en del sammanhang används det som en nedvärdering och generalisering för den kulturbärande medelålders kvinnan. Hon som i större utsträckning än andra besöker teatrar konserter och museiutställningar. Men detta ses ibland som ett problem. Kulturinstitutioner beklagar gång på gång att dom ”bara” når den vanliga publiken av medelålders kvinnor. Men kulturtant är också ett allt mer erövrat begrepp, en hyllning av de kulturkonsumerande äldre kvinnorna. Tanten är en tacksam symbol att använda som utgångspunkt för vår tids syn på ålder. Detta har tantteatern utnyttjat och i en rad föreställningar problematiserat tanten i betydelsen den medelålders eller äldre kvinnan. Finns tanten? Tanten beskrivs ofta med en motsägelsefull dubbelhet. Hon representerar trygghet och beständighet men också osynlighet och maktlöshet. Hon är både tidlös och evig, överspelad och föråldrad. Få definierar sig själva som tant. Det är andra som tillskrivs detta epitet. Tantteatern har samarbetet med oss i TantForsk! i denna uppgift att vända och vrida på det åldersrelaterade begreppet tant. Låt oss upphöra med att osynliggöra tanten! Låt oss istället fortsätta att ställa tanten i rampljuset i såväl forskning som teatersammanhang! STÖD TANTTEATERN!

Marianne Liliequist

Tidigare inlägg i debatten:

http://www.vk.se/1398909/malin-ronnblom-ar-lobbying-legitim-strategi-i-umea
http://www.vk.se/1401297/skarpning-kulturnamnden

Beväskning

Featured image
(Hans Runessons ikoniska fotografi)

Foton av statyer som prytts med handväska dyker upp i flödena på sociala medier just nu. Som antyds av hashtaggen #tantentillväxjö (där en del av fotona återfinns) har det att göra med beslutet att inte låta Susanna Arwins skulptur av en tant med handväska ta plats i Växjö. Skulpturen är en tolkning av Hans Runessons ikoniska fotografi av en kvinna som står i begrepp att drämma väskan i huvudet på en demonstrerande nynazist.

Praktiken att kommunicera via befintliga skulpturer är inte ny. Snarare utgör det ett slags kreativ tradition. Feministisk kritik mot sexualiseringen av kvinnokroppar i det offentliga rummet har kommunicerats genom att skulpturer av nakna kvinnor omsorgsfullt klätts på. Skulpturer av män i maktpositioner har försetts med feminiserande symboler – handväskor, läppstift, målade naglar. Skapandet av rondellhundar tog fart efter att Stina Optiz konstverk föreställande en hund vandaliserades i Linköping 2006. Många rondellhundar står kvar och fler tillkommer fortfarande, även om de delvis kommit att omgärdas av andra associationer efter Lars Vilks omtalade teckningar av profeten Muhammed som rondellhund.

När nu handväskor hängs upp runt om i Sverige ifrågasätts skälet till att säga nej till Arwins skulptur. Utan ord aktualiseras debatten och handväskan görs till symbol. I vissa fall är det skälet till att säga nej till skulpturen – att den förespråkar våld – som ifrågasätts. Genom att hänga handväskor på statyer av krigarkungar ställs indirekt frågor om hur relationen mellan handväskor och vapen kan förstås. Handväskans närvaro synliggör då också hur det redan existerar våldsamma skulpturer i stadsrummen och att dessa sällan ifrågasätts. Här påpekas i debatten ofta genusaspekten: vems ilska och vilket våld får ta plats i staden? Men handväskan får också symbolisera civilkurage, den enskildes protest mot våld.

Att det är just handväskan som just nu används som symbol för också tanken till själva ”tanten” – en annan trend i tiden. Tanten är en figur som haft ett uppsving både populärkulturellt och i akademiska sammanhang (se t.ex. antologin Tanten, vem är hon? En (t)antologi redigerad av etnologerna Marianne Liliequist och Karin Lövgren). Faktum är att skulpturen av tanten med väskan ställts ut just på utställningen Tantfullness med namnet Civilkuragets moder. På Facebook uppmanar Tantfraktionens event ”Beväska gubbarna” på Facebook till väskupphängning och skriver ”Bort med svärd, pikadoller och maktsymbol, in med handväskan! Bort med makt, in med civilkurage!” Fler väskor att vänta, alltså!

Om skulpturutsmyckningarna inte bara ses som uttryck för människors humor och estetiska kreativitet i största allmänhet, utan också som kommunikation och politiska ställningstaganden ligger det nära till hands att tänka på uttryck som ”symbolisk gerillakrigföring” eller ”semiotisk robinhoodism”. Det förra begreppet pekar på hur symboler ”snos” och tillskrivs nya innebörder genom oväntade kombinationer, medan det senare försöker visa hur sådana här tilltag använder sig av ofta påkostade ytor i det offentliga vilka man sedan omdefinierar med hjälp av sina egna ”tillägg” (handväskor, läppstift osv.).

Featured image(En del bidrag är kanske mer en slump? Strindberg med systembolagskasse i Humanisthuset, Umeå universitet)

Att meckla med skulpturer – eller att rent av skapa nya – är såklart tacksamt. Debatt skapas kring tilltagen av flera skäl; de utförs i en gråzon för det accepterade, de tar konkret plats och är synliga mitt i det offentliga rummet, de synliggör och kommenterar samtida konfliktpunkter. Dessutom är de som sagt ofta humoristiska och kreativa. Kanske är detta den huvudsakliga drivkraften till just handväskhängarmetoden. Hur som helst – handväskorna utgör onekligen både roligt och spännande material för etnologer och kulturanalytiker.

Anna Sofia Lundgren, professor i etnologi.