Hur görs påsken 2015?

Kring påsk är det många som vänder sig till oss etnologer med frågor om ”Hur?” och ”Varför?” människor firar denna högtid. Vi bemöter vanligen denna nyfikenhet med hänvisning till tidigare kunskap om historiska seder och bruk eller baserat på hastiga utblickar på samtiden. Men den här gången ville vi ta allmänhetens funderingar på ett ännu större allvar genom att sjösätta en lite mer formaliserad studie kring ämnet. Denna handlade i sin tur om att utforska ett bredare spektrum av hur påsken uppfattas och gestaltas idag, på olika platser i samhället eller bland olika grupper av människor.

2015-04-08 13.48.59

Bloggposten bygger på 36 studentarbeten med fokus på deltagarobservation som metod. Bakom den presenterade studien står doktoranderna Robert Bhatt och Matilda Marshall, samt studenter på Kulturanalysprogrammets termin 2 och kursen Etnologi B.

Vi tog således hjälp av våra etnologi- och kulturanalysstudenter på B-nivå som sammanfallande med den berörda kalenderperioden höll på med ett utbildningsmoment om deltagarobservation som metod. En styrka med detta tillvägagångssätt är just att det är ett bra verktyg för att fånga upp nyanserna i den ofta så flyktiga vardagen; alla tillfälligheter och förhandlingar som svårligen låter sig tillrättaläggas i eleganta, vetenskapliga mönster.

Studenterna fick i uppgift att ge sig ut i samhället och observera olika, mer eller mindre uppenbart påskrelaterade skeenden, som de kunde göra sig delaktiga i. Det behövde alltså inte röra sig om regelrätta ”firanden” så länge det var situationer som på något sätt förhöll sig till det utvalda samhällsfenomenet. De individuellt utförda forskningsarbetena skulle sedan redovisas skriftligt i form av händelsebeskrivningar på maximalt en A4-sida, som vår resultatpresentation här, slutligen förlitar sig på. Den huvudsakliga regel som studenterna uppmanades att hålla sig till i formulerandet av dessa dokument var: ”Spara analysen till senare! Beskriv bara miljöerna, händelserna och aktörerna!”.

Detta är såklart enklare sagt än gjort; enligt etnologer och många andra kulturintresserade discipliner innebär all dokumenterande verksamhet någon form av analys. Och för att krångla till saken ytterligare kan denna selektion sägas äga rum redan i själva observationsögonblicket. Men denna kritiska insikt om vår egen subjektiva inverkan på kunskapsprocessen behöver inte alls sätta stopp för den vetenskapliga framfarten. Åtminstone inte så länge vi är beredda att ompröva våra gamla föreställningar om verkligheten i ljuset av de nya vi möter. Det är för samma öppenhets skull som vi tycker det kan vara bra att vara lite återhållsamma med den teoretiska begreppsapparaten, särskilt i början av en studie. Men låt oss lämna denna metodologiska diskussion för en stund och istället koncentrera oss på vad vi faktiskt har kommit fram till: Med vilka penseldrag kan det samtida påsklandskapet 2015 målas upp?

Här får vi kanske erkänna att vår tidigare önskan om att upptäcka annorlunda infallsvinklar på livet, verkar ha kommit litegrann på skam. I alla fall vid en ytlig inventering av de situationer som studenterna valt att undersöka. Middagsbordens, vildmarksstugornas, stormarknadernas och kyrkbänkarnas centrala plats i det allmänna påskmedvetandet reser sig robust ur det insamlade materialet. Detsamma gäller den bild som framträder när vi begrundar vilka gruppsammansättningar som hamnat under den etnografiska luppen. Här skrivs kärnfamiljens, prästämbetens och äldre generationers ledande roll i legitimerandet av påskens former i stort sett ut på våra näsor. Ställda inför dessa välbekanta mönster måste vi verkligen zooma in på varje enskilt studentbidrag. Då blir också vi mer varse om den mångfald som de inrymmer: De mindre gester, ordväxlingar och fysiska artefakter med vilka större strukturer, värden och normer utmanas eller hålls levande.

Exempelvis stöter vi på den dragkamp om påskens tid och rum som pågår mellan pysslande vuxna och barn, och som skapar logiska luckor i den förväntade dramaturgin. Vi får också bevittna frånvaron av sådan kulturell friktion när det gäller hur kvinnor och män i dessa välrepresenterade sammanhang närmast automatiskt fördelar arbetsuppgifter och sällskapsmönster sinsemellan. Men studentarbetena visar också att många gånger är det helt enkelt inte så tydligt vem som är hjälte eller skurk, vinnare eller förlorare i de scener som utspelar sig under påsken. Svårast är det kanske att förstå sig på det sekulära, relativt slentrianmässiga påskfirande som tydligast framträder ur studien; situationer med folk som mellan silltuggorna och snapsvisorna ironiskt ventilerar sin känslomässiga distans till de utstuderande manus de likväl lallar med i, år efter år. Sådana iakttagelser producerar inga handfasta slutsatser men leder likväl till nya frågor som kräver ytterligare justeringar av metoden: Kanske kan det vara läge att intervjua personerna som agerar så här märkligt mer avskilt för att på så sätt mejsla fram tydligare ställningstaganden?

Beträffande kyrkans roll under påsken hittar vi arbeten som belyser bland annat hur närvaron av statlig radio under den årliga gudstjänsten kan motivera särskilda modifieringar av lokala konventioner. Törstande efter en djupare inblick i de förhandlingar som tycks äga rum, mellan exempelvis kyrkans organist och Sveriges Radios sändningsproducent, anar vi observatörens frustration över psalmsångens överröstande av samma utbyte. En annan student visar hur kyrkan inte alls behöver vara en plats där traditionella skillnader mellan kvinnor och män cementeras utan också ifrågasätts som en formell del av andakten; där kyrkans företrädare poängterar den egna organisationens ansvar när det gäller att korrigera orättvisa könsmönster.

Hur människor handskas med påsken inom ramen för mer professionella gärningar får vi också veta en del om. Två arbeten här utspelar sig inom äldrevården och speglar på ett intressant sett de mönster som lyfts fram på annat håll gällande det mer dominerande privata firandet med nära släktingar i hemmiljö. I det exempel där personal och brukare delar en gemensam plats, ett äldreboende, hamnar fokus i görandet av påsken på tingen: Maten, godiset och utsmyckningarna, snarare än den familjära intimitet som skulle bli påtaglig om vi istället hade gläntat på dörren till en fjällstuga. Här kan vi således ana ett pågående skillnadsgörande mellan personalens personliga påskande och det de tar på sig att gestalta för någon annans räkning. Detta intryck blir ännu skarpare utifrån det andra omsorgsexemplet där vi konfronteras med en beskrivning av den tragiska tomhet som kan råda på ett hemtjänstkontor under samma tid. Där finns inga ”andra” att glädja och därför ingen riktig påsk, bara en vikarierande student när den ordinarie personalen är iväg och upplever påsklycka på annat håll.

Tingens roll för realiseringen av påskstämning blir annars sällan så konkret som när vi ger oss in på livsmedelshandelns arena. De kommersiella budskapen om vilken mat och vilka utsmyckningar vi måste ha ömsom hypnotiserar ömsom irriterar oss som konsumenter. Men vem bestämmer egentligen vad som hamnar i matkorgar och varuvagnar? Lockas vi att köpa allt som är på extrapris eller tillgodoser affärerna bara våra egna krav på must och animaliska produkter? Här skapar fältet anledningar till vidare etnografiska påstötningar.

Sist vill vi också nämna den mindre skara forskningsexpeditioner som undersökt möjligheten att helt enkelt strunta i påsken, eller mer försiktigt frångå de mönster vi tidigare lanserat i denna text som en slags kulturell mittfåra. Sådana avsteg kan uppenbarligen ske helt oproblematiskt; det är fullt godtagbart att exempelvis fira någons födelsedag istället – om resterande släkt och vänner har liknande prioriteringar det vill säga. Och vad händer förresten när den yngre, men från föräldrahemmet utflugna, generation som större delen av studenterna själva tillhör får ensamt ansvar över påskens görande? Då kan allting lösa sig genom att ”mamma påskmästarinnan” är med och agerar moraliskt stöd via sociala medier.

Som tidigare nämnts så väljer många att spendera sin tid under påsken utanför stadsmiljön eller åtminstone inom hemmets privata sfär. Men för andra är inget av dessa mainstreamalternativ särskilt aktuellt. Personer som saknar egna, permanenta boenden och som måste tigga för att överleva dröjer sig kvar på städernas gator och torg. Det finns också de som mer aktivt vurmar för det urbana och därför väljer att förbli i stadsrummet. ”Skejtare” till exempel! För medlemmar i denna subkultur blir nämnda högtid istället för ett tillfälle att ”verkligen vara sig själv”, ett problem för samma projekt: ”Tänk om den där speciella affären är stängd?” Samma påskskildring som ringar in dessa omständigheter illustrerar också på ett rörande sätt, de spontana gemenskaper som kan uppstå när de här grupperna råkar på varandra när de av sina olika skäl uppehåller sig på påskens skuggsida.

Så här avslutningsvis kan vara lämpligt att självkritiskt reflektera över tillkomsten av det presenterade resultatet: Hur har studiens upplägg och sammansättningen av forskargruppen inverkat på det hela? Och vilka aspekter av påsken är det vi har missat eller råkat blunda för i vår framfart? Eftersom detta inte är en forskningspublikation i formell bemärkelse har vi förmånen att kunna lämna denna diskussion öppen och offentlig här på bloggen. På så vis hoppas vi kunna ytterligare understryka den poäng vi argumenterat för genom denna text: Att påsken, liksom tolkningen av dess mänskliga innebörder, är ett ständigt pågående socialt och kulturellt projekt.

– Robert Bhatt

Annonser

Kan en [medicinsk] bild säga mer än tusen ord? Etnologiska tankar om humanisters roll i utvecklingen av kirurgrobotar och virtuella titthål.

Idag skriver Robert Bhatt, doktorand i etnologi som forskar om identitet och gemenskap inom ramen för interdisciplinära forskarsamhällen och bildmedicinsk teknikutveckling, på bloggen.

(Tidig visualiseringsteknik. Dürer,

(Tidig visualiseringsteknik. Dürer, ”Draftsman Drawing a Reclining Nude (The Manual of Measurement), c. 1527, Museom of Fine Arts, Boston, MA, USA).

Etnologer intresserar sig som bekant för människors vardagsliv. Några av oss har valt att titta lite extra på just den vetenskapliga vardagen. Själv följer jag grupper som utvecklar medicinsk visualiseringsteknik och försöker få grepp om vad denna typ av arbete handlar om på en mer konkret nivå. Av denna anledning blev jag nyligen inbjuden till workshopen Imaging and Interaction in Medical Practise, anordnad av forskare vid Humboldtuniversitet i Berlin.

En ganska anmärkningsvärd detalj i sammanhanget är att Humboldt är världskänt för sin humanistiska profil (Wilhelm von Humboldt som grundade universitetet 1810 var själv språkfilosof, och betecknade språket som ”energeia”, en skapande verksamhet, i motsats till ”ergon”, ett färdigt verk), vilket gör att det kanske inte känns som den mest naturliga samlingspunkten för folk som utvecklar tekniska nymodigheter såsom kirurgirobotar och virtuella titthål. Jag återkommer till den här sortens invändningar lite senare i detta blogginlägg.

Så här långt vill jag dock bara framhålla att Det interdisciplinära laboratoriet Image Knowledge Gestaltung, som härbärgerade sammankomsten, definitivt utgör en sådan, lite ovanlig plats och konferenciéerna själva representerade ämnen inom det kultur-, konst- och medievetenskapliga spektrat. Med andra ord ganska exakt samma discipliner som jag hittar på min egen institution här vid Umeå universitet. Redan här borde en tillförsikt börja gro hos dig som läser, gällande den breda kompetens och samhällsaktualitet som en humanistisk utbildning erbjuder. Men i händelse av att du inte riktigt är övertygad än, tänkte jag fortsätta med att en ge en lite mer detaljerad beskrivning av de etnologiliknande inblandningar i medicinskt bildskapande, som konferensen bjöd på.

Featured image

(”Kirurgroboten” CyberKnife®. Cyberknife.com)

 De flesta av de här exemplen företräddes av forskare anknutna till det ämnesövergripande forskningsfältet ”STS”: Science and Technology Studies, och argumenterade för ett, inom detta vetenskapliga paraply, ganska traditionellt angreppssätt, vilket summerades tämligen kärnfullt av en närvarande hjärnkirurg från Harvard Medical School i USA:
”En bild kan säga mer än tusen ord, men en dag i operationssalen säger över en miljon”.

Vad många etnografer inom fältet gör, är att på väldigt nära håll observera och videofilma, dels bildvetenskapligt arbete där exempelvis programmerare, ingenjörer och medicinare sitter framför en dator och försöker odla en samsyn kring innehållet i röntgenbilder av hjärnan – ingen unik situation i mitt eget fältarbete – men kanske framförallt då som kirurgen belyste ovan: De tar plats i det komplexa virrvarr av praktiker, relationer och kroppar som visualiseringar, oavsett sin grad av teknisk och vetenskaplig förfining, förväntas understödja. En viktig insikt som sådan forskning försvarar är att det är väldigt svårt att veta vilken nytta ett nytt diagnostiskt eller kirurgiskt verktyg egentligen kan ha, förrän det ställts på prov i operationssalens mångfacetterade verklighet. Detta trots den goda tillgången på simulatorer och datormodeller som försöker besvara samma fråga.

Att kliva in i ett sådant informationsspäckat sammanhang som en operationssal och förstå allt som pågår kräver med andra ord precis den sortens holistiska öppenhet som humanister tränas i; konsten att studera livet som en ”domän” som faktiskt är bredare än vi någonsin kan hoppas begripa. Detta tankesätt har producerat slutsatser som att de digitala filter, eller ”titthål”, som utvecklare försöker integrera med det optiskt förstärkta seende som dagens mikroskop erbjuder vid avlägsnandet av tumörer, sällan leder till snabbare beslut. Snarare uppmuntrar sådana adderade lager av kunskap allt tätare interaktioner mellan läkare och sköterskor, och potentiellt också mellan dessa olika kategorier av vårdgivare och patienterna själva. Nya medicinska bilder leder alltså inte till färre ord, utan fler.

Featured image

(Visualisering av en plastikkirurgs vardag? Från Christina Lammer’s Anatomy Lessons (2012), Corporealities.org.)

Denna humanistiska insikt förvaltas på ett snillrikt sätt i känsloetnografen och konstnären Christina Lammer’s arbete kring medicinska upplevelsehorisonter av olika slag. Inom ramen för projektet Anatomy Lessons (2012) bjöd hon till exempel in praktiserande specialister inom buk-, plastik- och barnkirurgi till att inför publik, berätta om, samt med målarfärg och pensel, gestalta sina vardagliga arbetsmoment och den syn på patienten som impliceras i denna medicinska praktik. På så vis vidgar Lammer också den kommunikativa gemenskap som existerar i operationssalen till att inkludera en bredare deltagarskara.

Hennes egentliga konferensbidrag förmedlade också en annan viktig aspekt av läkaryrket: Kirurgi behöver ju inte bara vara det kollektiva, verbaliserade arbete som här tidigare belysts, utan på många sätt också en rätt introvert och närmast rituell handling. Denna hantverksmässiga dimension blev väldigt påtaglig, upplevd genom de analogt brusiga Super-8 upptagningar av opererande händer som Lammer spelade upp för oss workshopdeltagare. ”Jag känner mig väldigt smickrad”, var en läkares reaktion på materialet. ”Du lyckas verkligen visa upp något som jag gör dag ut och dag in som något speciellt… tack!”.

Operationsförlopp och de interaktioner som äger rum vid arbetsbänkar i olika laboratoriemiljöer framstår, mot bakgrund av dessa illustrationer, rätt självklart som centrala ögonblick för vår tids teknovetenskapliga och medicinska innovationsprocesser. Anledningarna varför humanister, eller etnologer mer specifikt, ska studera sådana sammanhang, och fördelarna med den kunskap som produceras härigenom blir därmed inte heller särskilt knepiga att argumentera för. Men en fråga som också kan ställas utifrån den brett nyfikna attityd som tidigare förknippats med humaniora är om inte dessa ”givna” metodologiska parametrar också kan vara begränsande för förståelsen av medicinsk teknik och praktik? Kanske är det så att nämnda etnografiska, infallsvinklar är så framgångsrika i beskrivandet av sådana fält just för att de bekräftar – lite som Lammer’s videoband – vissa aktörer och situationer som mest betydelsefulla för ”görandet” av ny teknik? Därmed blir ”interdisciplinärt arbete”, alltså den paroll som workshopen i sig själv ville ära, inte bara en fråga om att skapa nya blandningar av expertis utan också om att bevara tidigare kända grupperingar, identiteter och inte minst ansvarsområden.

Dessa funderingar – och nu är vi tillbaka vid den där problematiseringen jag tog upp i början av detta inlägg – föranledde också min kommentar till min arrangörskontakt vid konferensens slut: ”Ni borde ha berättat mer om det här…tja centrat, eller vad ni nu kallar det för”. Innan jag egentligen tänkt så långt som i min ”mikroanalys”, presenterad här ovan hade jag reagerat på att det fysiska och institutionella sammanhanget som ramade in konferensen, och de humanistiska discipliner som närmast hörde därtill, ironiskt nog, var märkligt osynliga med sin egen forskning under de två dagar som programmet tog i anspråk. Jag menar, är det inte närmast en grundläggande överlevnadsstrategi och skyldighet för ledare i den akademiska världen att, när helst de står inför en ny grupp människor, bedyra varför den egna verksamheten förtjänar de ekonomiska medel som för tillfället möjliggör densamma, istället för att hamna i någon annans spargris? Jag saknade med andra ord denna formella början, men även den lika vanliga avslutningen där konferensen sammanfattas och vissa viktiga sensmoraler skrivs på ens näsa. Istället ägde det sistnämnda momentet rum i form av ett uttryckligt överlämnande av tolkningsföreträdet till oss deltagare: ”Var och en får gå härifrån med sin egen personliga tolkning”.

Featured image

(Ett ”virtuellt titthål”- Navigated Brain Simulation (NBS), Nextstim.com)

Och vid närmare eftertanke, kanske är det mest hållbara sättet att förvalta den humanistiska trovärdigheten på i mötet med starkare grupper som läkare och ingenjörer att göra så här; att verka i bakgrunden. Dessutom skulle denna taktik kunna ses som ytterligare ett exempel på hur etnologi, kulturvetenskap, konst och historia, vid sidan av andra socialt intresserade discipliner, kan påverka det ack så viktiga livet i operationssalarna: Genom att skapa tillfällen för de mer etablerade experterna att själva upptäcka och ställa sig de kritiska frågor som humanister, lite taskigt, brukar överrumpla dem med i intervjuer och direkta debatter.

Mitt eget, ännu mer informella men likväl faktiska bidrag till konferensen rör sig på en liknande metanivå. Därmed kunde jag verkligen känna igen de vardagsreflektioner som ventilerades lite mer kringstrött under workshopen, och som tog sin utgångspunkt i olika deltagares interdisciplinära erfarenheter, från det material jag sitter och analyserar i vanliga fall. Följaktligen undrar jag vid min hemkomst: Var det här kunskapsspridning, utbildning, internationalisering eller rent av fältarbete?
Helt klart är i alla fall att det finns ett spirande behov av att beskriva och reflektera över det liv som pågår i, omkring samt mittemellan datorlabbet och operationssalen. Om denna kommunikation sedan kläs i bilder, ord eller analogt brus gör väl detsamma, och det tror jag Wilhelm von Humboldt skulle hållit med mig om.