Hur görs påsken 2015?

Kring påsk är det många som vänder sig till oss etnologer med frågor om ”Hur?” och ”Varför?” människor firar denna högtid. Vi bemöter vanligen denna nyfikenhet med hänvisning till tidigare kunskap om historiska seder och bruk eller baserat på hastiga utblickar på samtiden. Men den här gången ville vi ta allmänhetens funderingar på ett ännu större allvar genom att sjösätta en lite mer formaliserad studie kring ämnet. Denna handlade i sin tur om att utforska ett bredare spektrum av hur påsken uppfattas och gestaltas idag, på olika platser i samhället eller bland olika grupper av människor.

2015-04-08 13.48.59

Bloggposten bygger på 36 studentarbeten med fokus på deltagarobservation som metod. Bakom den presenterade studien står doktoranderna Robert Bhatt och Matilda Marshall, samt studenter på Kulturanalysprogrammets termin 2 och kursen Etnologi B.

Vi tog således hjälp av våra etnologi- och kulturanalysstudenter på B-nivå som sammanfallande med den berörda kalenderperioden höll på med ett utbildningsmoment om deltagarobservation som metod. En styrka med detta tillvägagångssätt är just att det är ett bra verktyg för att fånga upp nyanserna i den ofta så flyktiga vardagen; alla tillfälligheter och förhandlingar som svårligen låter sig tillrättaläggas i eleganta, vetenskapliga mönster.

Studenterna fick i uppgift att ge sig ut i samhället och observera olika, mer eller mindre uppenbart påskrelaterade skeenden, som de kunde göra sig delaktiga i. Det behövde alltså inte röra sig om regelrätta ”firanden” så länge det var situationer som på något sätt förhöll sig till det utvalda samhällsfenomenet. De individuellt utförda forskningsarbetena skulle sedan redovisas skriftligt i form av händelsebeskrivningar på maximalt en A4-sida, som vår resultatpresentation här, slutligen förlitar sig på. Den huvudsakliga regel som studenterna uppmanades att hålla sig till i formulerandet av dessa dokument var: ”Spara analysen till senare! Beskriv bara miljöerna, händelserna och aktörerna!”.

Detta är såklart enklare sagt än gjort; enligt etnologer och många andra kulturintresserade discipliner innebär all dokumenterande verksamhet någon form av analys. Och för att krångla till saken ytterligare kan denna selektion sägas äga rum redan i själva observationsögonblicket. Men denna kritiska insikt om vår egen subjektiva inverkan på kunskapsprocessen behöver inte alls sätta stopp för den vetenskapliga framfarten. Åtminstone inte så länge vi är beredda att ompröva våra gamla föreställningar om verkligheten i ljuset av de nya vi möter. Det är för samma öppenhets skull som vi tycker det kan vara bra att vara lite återhållsamma med den teoretiska begreppsapparaten, särskilt i början av en studie. Men låt oss lämna denna metodologiska diskussion för en stund och istället koncentrera oss på vad vi faktiskt har kommit fram till: Med vilka penseldrag kan det samtida påsklandskapet 2015 målas upp?

Här får vi kanske erkänna att vår tidigare önskan om att upptäcka annorlunda infallsvinklar på livet, verkar ha kommit litegrann på skam. I alla fall vid en ytlig inventering av de situationer som studenterna valt att undersöka. Middagsbordens, vildmarksstugornas, stormarknadernas och kyrkbänkarnas centrala plats i det allmänna påskmedvetandet reser sig robust ur det insamlade materialet. Detsamma gäller den bild som framträder när vi begrundar vilka gruppsammansättningar som hamnat under den etnografiska luppen. Här skrivs kärnfamiljens, prästämbetens och äldre generationers ledande roll i legitimerandet av påskens former i stort sett ut på våra näsor. Ställda inför dessa välbekanta mönster måste vi verkligen zooma in på varje enskilt studentbidrag. Då blir också vi mer varse om den mångfald som de inrymmer: De mindre gester, ordväxlingar och fysiska artefakter med vilka större strukturer, värden och normer utmanas eller hålls levande.

Exempelvis stöter vi på den dragkamp om påskens tid och rum som pågår mellan pysslande vuxna och barn, och som skapar logiska luckor i den förväntade dramaturgin. Vi får också bevittna frånvaron av sådan kulturell friktion när det gäller hur kvinnor och män i dessa välrepresenterade sammanhang närmast automatiskt fördelar arbetsuppgifter och sällskapsmönster sinsemellan. Men studentarbetena visar också att många gånger är det helt enkelt inte så tydligt vem som är hjälte eller skurk, vinnare eller förlorare i de scener som utspelar sig under påsken. Svårast är det kanske att förstå sig på det sekulära, relativt slentrianmässiga påskfirande som tydligast framträder ur studien; situationer med folk som mellan silltuggorna och snapsvisorna ironiskt ventilerar sin känslomässiga distans till de utstuderande manus de likväl lallar med i, år efter år. Sådana iakttagelser producerar inga handfasta slutsatser men leder likväl till nya frågor som kräver ytterligare justeringar av metoden: Kanske kan det vara läge att intervjua personerna som agerar så här märkligt mer avskilt för att på så sätt mejsla fram tydligare ställningstaganden?

Beträffande kyrkans roll under påsken hittar vi arbeten som belyser bland annat hur närvaron av statlig radio under den årliga gudstjänsten kan motivera särskilda modifieringar av lokala konventioner. Törstande efter en djupare inblick i de förhandlingar som tycks äga rum, mellan exempelvis kyrkans organist och Sveriges Radios sändningsproducent, anar vi observatörens frustration över psalmsångens överröstande av samma utbyte. En annan student visar hur kyrkan inte alls behöver vara en plats där traditionella skillnader mellan kvinnor och män cementeras utan också ifrågasätts som en formell del av andakten; där kyrkans företrädare poängterar den egna organisationens ansvar när det gäller att korrigera orättvisa könsmönster.

Hur människor handskas med påsken inom ramen för mer professionella gärningar får vi också veta en del om. Två arbeten här utspelar sig inom äldrevården och speglar på ett intressant sett de mönster som lyfts fram på annat håll gällande det mer dominerande privata firandet med nära släktingar i hemmiljö. I det exempel där personal och brukare delar en gemensam plats, ett äldreboende, hamnar fokus i görandet av påsken på tingen: Maten, godiset och utsmyckningarna, snarare än den familjära intimitet som skulle bli påtaglig om vi istället hade gläntat på dörren till en fjällstuga. Här kan vi således ana ett pågående skillnadsgörande mellan personalens personliga påskande och det de tar på sig att gestalta för någon annans räkning. Detta intryck blir ännu skarpare utifrån det andra omsorgsexemplet där vi konfronteras med en beskrivning av den tragiska tomhet som kan råda på ett hemtjänstkontor under samma tid. Där finns inga ”andra” att glädja och därför ingen riktig påsk, bara en vikarierande student när den ordinarie personalen är iväg och upplever påsklycka på annat håll.

Tingens roll för realiseringen av påskstämning blir annars sällan så konkret som när vi ger oss in på livsmedelshandelns arena. De kommersiella budskapen om vilken mat och vilka utsmyckningar vi måste ha ömsom hypnotiserar ömsom irriterar oss som konsumenter. Men vem bestämmer egentligen vad som hamnar i matkorgar och varuvagnar? Lockas vi att köpa allt som är på extrapris eller tillgodoser affärerna bara våra egna krav på must och animaliska produkter? Här skapar fältet anledningar till vidare etnografiska påstötningar.

Sist vill vi också nämna den mindre skara forskningsexpeditioner som undersökt möjligheten att helt enkelt strunta i påsken, eller mer försiktigt frångå de mönster vi tidigare lanserat i denna text som en slags kulturell mittfåra. Sådana avsteg kan uppenbarligen ske helt oproblematiskt; det är fullt godtagbart att exempelvis fira någons födelsedag istället – om resterande släkt och vänner har liknande prioriteringar det vill säga. Och vad händer förresten när den yngre, men från föräldrahemmet utflugna, generation som större delen av studenterna själva tillhör får ensamt ansvar över påskens görande? Då kan allting lösa sig genom att ”mamma påskmästarinnan” är med och agerar moraliskt stöd via sociala medier.

Som tidigare nämnts så väljer många att spendera sin tid under påsken utanför stadsmiljön eller åtminstone inom hemmets privata sfär. Men för andra är inget av dessa mainstreamalternativ särskilt aktuellt. Personer som saknar egna, permanenta boenden och som måste tigga för att överleva dröjer sig kvar på städernas gator och torg. Det finns också de som mer aktivt vurmar för det urbana och därför väljer att förbli i stadsrummet. ”Skejtare” till exempel! För medlemmar i denna subkultur blir nämnda högtid istället för ett tillfälle att ”verkligen vara sig själv”, ett problem för samma projekt: ”Tänk om den där speciella affären är stängd?” Samma påskskildring som ringar in dessa omständigheter illustrerar också på ett rörande sätt, de spontana gemenskaper som kan uppstå när de här grupperna råkar på varandra när de av sina olika skäl uppehåller sig på påskens skuggsida.

Så här avslutningsvis kan vara lämpligt att självkritiskt reflektera över tillkomsten av det presenterade resultatet: Hur har studiens upplägg och sammansättningen av forskargruppen inverkat på det hela? Och vilka aspekter av påsken är det vi har missat eller råkat blunda för i vår framfart? Eftersom detta inte är en forskningspublikation i formell bemärkelse har vi förmånen att kunna lämna denna diskussion öppen och offentlig här på bloggen. På så vis hoppas vi kunna ytterligare understryka den poäng vi argumenterat för genom denna text: Att påsken, liksom tolkningen av dess mänskliga innebörder, är ett ständigt pågående socialt och kulturellt projekt.

– Robert Bhatt

Annonser

Döden, döden, döden

Skärmavbild 2015-03-26 kl. 10.53.49

Långfredag, dagen som ”firas” till minne av Jesu korsfästelse. Långfredag skulle präglas av sorg och stillhet eftersom dagen hade varit varit lång och plågsam för Jesus på korset. I Sverige fanns fram till 1969 ett förbud mot offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet. Därför var affärer, restauranger och danslokaler stängda. Allmän frid skulle råda och traditionen var att man skulle undvika onödiga aktiviteter och måltiderna bestod av enkel mat (Källa: Nordiska museet). Läs mer om Långfredag och andra dagar under påsken på Nordiska museets hemsida.

Hur kan vi förstå döden ur ett kulturellt perspektiv? Läs mer om detta i Kulturella Perspektivs temanummer: Perspektiv på döden.