Två nya boksläpp

I dagarna har två nya antologier utkommit med bidrag från ett flertal Umeåetnologer.

12715624_1733570453529690_2871809737287581631_n

Cross-Cultural Interviewing. Feminist experiences and reflections.

I antologin Cross-Cultural Interviewing. Feminist Experiences and Reflections tar forskarna utgångspunkt i egna erfarenheter av kvalitativa intervjuer och olika dilemman de stött på i intervjusituationen. Medverkar gör bland annat etnologerna Marianne Liliequist, Britta Lundgren, Katarzyna Wolanik Boström, Anna Sofia Lundgren, Angelika Sjöstedt Landén och Ida Kock.

Anna Sofia Lundgren och Anna Johansson medverkar i en ny antologi inom fältet digital humaniora: Research Methods for Reading Digital Data in the Digital Humanities. Boken introducerar bland annat tekniker och metoder för forskare att läsa in digitalt material. 

43199_anna-j-web

Anna Johansson medverkar i ny antologi inom fältet Digital Humaniora

ASLundgren

Anna Sofia Lundgren medverkar i ny antologi inom fältet Digital Humaniora

Annonser

Tanten återigen nedprioriterad

Den senaste veckan har debatten gått varm kring Tantteatern efter att de nekats verksamhetsbidrag. Tantteatern har som syfte att producera och diskutera scenkonst som fokuserar på den medelålders och äldre kvinnan. I dagens blogginlägg tar Marianne Liliequist, professor i etnologi och en av redaktörerna för boken Tanten vem är hon? En (t)antologi till orda.

Featured image

Karin Larsson och Kajsa Reicke, Tantteatern. Foto: Freja Wagner

Beskedet om att Tantteatern tvingas stänga ner sin verksamhet är ännu ett exempel på den låga status som medelålders kvinnlig publik har. Kulturtant är ett ord som används på olika sätt. I en del sammanhang används det som en nedvärdering och generalisering för den kulturbärande medelålders kvinnan. Hon som i större utsträckning än andra besöker teatrar konserter och museiutställningar. Men detta ses ibland som ett problem. Kulturinstitutioner beklagar gång på gång att dom ”bara” når den vanliga publiken av medelålders kvinnor. Men kulturtant är också ett allt mer erövrat begrepp, en hyllning av de kulturkonsumerande äldre kvinnorna. Tanten är en tacksam symbol att använda som utgångspunkt för vår tids syn på ålder. Detta har tantteatern utnyttjat och i en rad föreställningar problematiserat tanten i betydelsen den medelålders eller äldre kvinnan. Finns tanten? Tanten beskrivs ofta med en motsägelsefull dubbelhet. Hon representerar trygghet och beständighet men också osynlighet och maktlöshet. Hon är både tidlös och evig, överspelad och föråldrad. Få definierar sig själva som tant. Det är andra som tillskrivs detta epitet. Tantteatern har samarbetet med oss i TantForsk! i denna uppgift att vända och vrida på det åldersrelaterade begreppet tant. Låt oss upphöra med att osynliggöra tanten! Låt oss istället fortsätta att ställa tanten i rampljuset i såväl forskning som teatersammanhang! STÖD TANTTEATERN!

Marianne Liliequist

Tidigare inlägg i debatten:

http://www.vk.se/1398909/malin-ronnblom-ar-lobbying-legitim-strategi-i-umea
http://www.vk.se/1401297/skarpning-kulturnamnden

Angeläget om samiskt utanförskap

Denna gång bjuder vi på en recension av professor Marianne Liliequists artikel ”Fattiglappar” ur antologin Usla, elända och arma (Red. Sofia Holmlund, Annika Sandén), Natur och Kultur. Recensionen publicerades ursprungligen i Västerbottenskuriren och på http://www.vk.se/plus/1342085/angelaget-om-samiskt-utanforskap

1237175_760315040675858_3893965770435862961_n

”Fattiglapp” är ett ord som gått in i vårt språk. Ett annat ord för samma sak var ”sockenlapp”. De syftade ursprungligen på manliga samer som inte ägde renar. De fick försörja sig som drängar åt renägande samer och sågs över axeln både av dessa och traktens bönder.

Hur bar dessa samer sig åt för att hålla självförtroendet vid liv, hur uppfattade de denna underordning, hur kunde någon form av motstånd skapas, hur såg deras manlighetsideal ut? Sådana frågor tar etnologen Marianne Liliequist i Umeå upp i en lärorik artikel med titeln Fattiglappar och renskötardrängar. Samers berättelser om utanförskap och tillhörighet. Texten är en unik samling intervjuer utförda mellan åren 1900 och 1950 och de finns behandlade i boken Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år, red Sofia Holmlund och Annika Sandén. Den är en av dessa forskningsresultat som man inte nog kan prisa, spännande, lärorika och läsvärda för en stor allmänhet.

Utanförskapet yttrade sig så att dessa ”fattiglappar” stod utanför samebyn, (eftersom man ju inte ägde renar). Då fick man heller inte samma rätt till jakt och till fiskevatten som de renägande samerna, en rättighet man ägt av hävd men som togs ifrån dessa samer i 1928 års renbeteslag. Det var en åtgärd från statens sida för att tvinga de icke renägande samerna att assimileras till det svenska samhället. Man kunde som antytts arbeta som renskötare eller, för tillfället kanske, lämna samevärlden och ta arbete som skogshuggare. De här motsättningarna mellan renägare och andra samer har det inte talats mycket om utåt, frågan har varit närmast tabubelagd fram till våra dagar då den tagits upp och diskuterats i sametinget och i den vidare dagsdebatten. På femtiotalet valde många samer som inte tillhörde samebyarna att tona ned eller till och med dölja sitt samiska ursprung. Det hade också att göra med den vardagsrasism man mötte, menar Liliequist.

”Tillhörigheten” då? Intervjuerna visar att samer som börjat arbeta utanför samevärlden ändå uppfattade sig som samer. Det gjorde förstås också de som stannade kvar som renskötardrängar eller som pigor. Därför kunde dessa senare uppfatta sig som jämlika med sin samiska arbetsgivare, jämlika fast i någon mån exploaterade. Av de femton intervjuade i detta unika material hade elva personer tjänat dräng eller piga, två hade blivit skogsarbetare. Dessa kände sig dels som samer dels som arbetare. Den ene av dem, Martin Larsson, var så väl ansedd att han blev ordförande i fackföreningen. Han är i intervjun stolt över det samiska, det är en viktig del av hans identitet. ”Vi pratade bara lapska hemma och språket höll på något sätt ihop oss sockenlappar”.

Fanns det då ingen möjlighet för dem som inte ägde renar och hamnat utanför samebyn att ta sig in i stugvärmen? Jo, de kunde spara pengar och köpa sig renar. Men de fann inte oväntat att arbetsgivaren inte var så villig att hjälpa drängen att bli sin egen, tvärtom. Han ville inte mista en ”bra och villig arbetskraft” Att bli sin egen var inte bara en fråga om större inkomst och status (och manlighet kanske). Den som ägde renar hade självklart större möjlighet att bli gift. Här kommer vi förresten in på ett speciella förhållande, nämligen att samekvinnor som gifte sig med icke renägande män fråntogs rätten att själva bedriva renskötsel, enligt 1928 års renbeteslag.

I dag uppskattas antalet samer till cirka 70 000 personer. Av dessa försörjer sig 2 500 på renskötsel. Vad säger då sametingslagen i frågan om vem som är same? För att få skriva in sig i röstlängden till Sametinget gäller att man ska ha talat samiska i hemmet och uppfatta sig som same. Det går också bra om ens föräldrar, far- eller morföräldrar haft samiska som språk i hemmet eller om man har en förälder som finns upptagen i röstlängden.

Partiet Jakt- och fiskesamerna vill, inte oväntat, att det stiftas en lag som ger alla samer samma rätt till land och vatten. Detta är nog ett mindre problem än den stora frågan om samekulturens överlevnad över huvud taget, med ett allt mindre markutrymme till följd av alla nytillkomna gruvprojekt.

Per Runesson

Samisk kamp för kulturell överlevnad

Foto: Emma Lundström

Foto: Emma Lundström

Etnologerna Marika Nordström och Marianne Liliequist är med i ett projekt som handlar om samisk kamp för kulturell överlevnad. Övriga deltagare i projektet är Krister Stoor, Samiska studier och Coppélie Cocq, HUMLab. Den svenska ”gruvboomen” har resulterat i ett uppsving för den samiska rättighetskampen. I ett uttalande från Sametinget den 27 augusti enades alla partier om en protest mot statens gruvpolitik. Protesterna i somras mot provbrytningen i Gállok/Kallak , väster om Jokkmokk, där aktivister byggde barrikader och hindrade gruvprospektörernas arbete med sina egna kroppar är ett av flera exempel som visar att den samiska kampen idag får stöd av såväl nationella som internationella miljöaktivister och av enskilda som vill stödja urfolkens rättigheter. Bilden visar en demonstration i Stockholm från hösten 2013. Fotograf är Emma Lundström. Läs mera i Kulturella Perspektiv nr 1 2014, finns utlagd digitalt på Kultur och mediers hemsida.

Marika Nordström och Marianne Liliequist