Kan en [medicinsk] bild säga mer än tusen ord? Etnologiska tankar om humanisters roll i utvecklingen av kirurgrobotar och virtuella titthål.

Idag skriver Robert Bhatt, doktorand i etnologi som forskar om identitet och gemenskap inom ramen för interdisciplinära forskarsamhällen och bildmedicinsk teknikutveckling, på bloggen.

(Tidig visualiseringsteknik. Dürer,

(Tidig visualiseringsteknik. Dürer, ”Draftsman Drawing a Reclining Nude (The Manual of Measurement), c. 1527, Museom of Fine Arts, Boston, MA, USA).

Etnologer intresserar sig som bekant för människors vardagsliv. Några av oss har valt att titta lite extra på just den vetenskapliga vardagen. Själv följer jag grupper som utvecklar medicinsk visualiseringsteknik och försöker få grepp om vad denna typ av arbete handlar om på en mer konkret nivå. Av denna anledning blev jag nyligen inbjuden till workshopen Imaging and Interaction in Medical Practise, anordnad av forskare vid Humboldtuniversitet i Berlin.

En ganska anmärkningsvärd detalj i sammanhanget är att Humboldt är världskänt för sin humanistiska profil (Wilhelm von Humboldt som grundade universitetet 1810 var själv språkfilosof, och betecknade språket som ”energeia”, en skapande verksamhet, i motsats till ”ergon”, ett färdigt verk), vilket gör att det kanske inte känns som den mest naturliga samlingspunkten för folk som utvecklar tekniska nymodigheter såsom kirurgirobotar och virtuella titthål. Jag återkommer till den här sortens invändningar lite senare i detta blogginlägg.

Så här långt vill jag dock bara framhålla att Det interdisciplinära laboratoriet Image Knowledge Gestaltung, som härbärgerade sammankomsten, definitivt utgör en sådan, lite ovanlig plats och konferenciéerna själva representerade ämnen inom det kultur-, konst- och medievetenskapliga spektrat. Med andra ord ganska exakt samma discipliner som jag hittar på min egen institution här vid Umeå universitet. Redan här borde en tillförsikt börja gro hos dig som läser, gällande den breda kompetens och samhällsaktualitet som en humanistisk utbildning erbjuder. Men i händelse av att du inte riktigt är övertygad än, tänkte jag fortsätta med att en ge en lite mer detaljerad beskrivning av de etnologiliknande inblandningar i medicinskt bildskapande, som konferensen bjöd på.

Featured image

(”Kirurgroboten” CyberKnife®. Cyberknife.com)

 De flesta av de här exemplen företräddes av forskare anknutna till det ämnesövergripande forskningsfältet ”STS”: Science and Technology Studies, och argumenterade för ett, inom detta vetenskapliga paraply, ganska traditionellt angreppssätt, vilket summerades tämligen kärnfullt av en närvarande hjärnkirurg från Harvard Medical School i USA:
”En bild kan säga mer än tusen ord, men en dag i operationssalen säger över en miljon”.

Vad många etnografer inom fältet gör, är att på väldigt nära håll observera och videofilma, dels bildvetenskapligt arbete där exempelvis programmerare, ingenjörer och medicinare sitter framför en dator och försöker odla en samsyn kring innehållet i röntgenbilder av hjärnan – ingen unik situation i mitt eget fältarbete – men kanske framförallt då som kirurgen belyste ovan: De tar plats i det komplexa virrvarr av praktiker, relationer och kroppar som visualiseringar, oavsett sin grad av teknisk och vetenskaplig förfining, förväntas understödja. En viktig insikt som sådan forskning försvarar är att det är väldigt svårt att veta vilken nytta ett nytt diagnostiskt eller kirurgiskt verktyg egentligen kan ha, förrän det ställts på prov i operationssalens mångfacetterade verklighet. Detta trots den goda tillgången på simulatorer och datormodeller som försöker besvara samma fråga.

Att kliva in i ett sådant informationsspäckat sammanhang som en operationssal och förstå allt som pågår kräver med andra ord precis den sortens holistiska öppenhet som humanister tränas i; konsten att studera livet som en ”domän” som faktiskt är bredare än vi någonsin kan hoppas begripa. Detta tankesätt har producerat slutsatser som att de digitala filter, eller ”titthål”, som utvecklare försöker integrera med det optiskt förstärkta seende som dagens mikroskop erbjuder vid avlägsnandet av tumörer, sällan leder till snabbare beslut. Snarare uppmuntrar sådana adderade lager av kunskap allt tätare interaktioner mellan läkare och sköterskor, och potentiellt också mellan dessa olika kategorier av vårdgivare och patienterna själva. Nya medicinska bilder leder alltså inte till färre ord, utan fler.

Featured image

(Visualisering av en plastikkirurgs vardag? Från Christina Lammer’s Anatomy Lessons (2012), Corporealities.org.)

Denna humanistiska insikt förvaltas på ett snillrikt sätt i känsloetnografen och konstnären Christina Lammer’s arbete kring medicinska upplevelsehorisonter av olika slag. Inom ramen för projektet Anatomy Lessons (2012) bjöd hon till exempel in praktiserande specialister inom buk-, plastik- och barnkirurgi till att inför publik, berätta om, samt med målarfärg och pensel, gestalta sina vardagliga arbetsmoment och den syn på patienten som impliceras i denna medicinska praktik. På så vis vidgar Lammer också den kommunikativa gemenskap som existerar i operationssalen till att inkludera en bredare deltagarskara.

Hennes egentliga konferensbidrag förmedlade också en annan viktig aspekt av läkaryrket: Kirurgi behöver ju inte bara vara det kollektiva, verbaliserade arbete som här tidigare belysts, utan på många sätt också en rätt introvert och närmast rituell handling. Denna hantverksmässiga dimension blev väldigt påtaglig, upplevd genom de analogt brusiga Super-8 upptagningar av opererande händer som Lammer spelade upp för oss workshopdeltagare. ”Jag känner mig väldigt smickrad”, var en läkares reaktion på materialet. ”Du lyckas verkligen visa upp något som jag gör dag ut och dag in som något speciellt… tack!”.

Operationsförlopp och de interaktioner som äger rum vid arbetsbänkar i olika laboratoriemiljöer framstår, mot bakgrund av dessa illustrationer, rätt självklart som centrala ögonblick för vår tids teknovetenskapliga och medicinska innovationsprocesser. Anledningarna varför humanister, eller etnologer mer specifikt, ska studera sådana sammanhang, och fördelarna med den kunskap som produceras härigenom blir därmed inte heller särskilt knepiga att argumentera för. Men en fråga som också kan ställas utifrån den brett nyfikna attityd som tidigare förknippats med humaniora är om inte dessa ”givna” metodologiska parametrar också kan vara begränsande för förståelsen av medicinsk teknik och praktik? Kanske är det så att nämnda etnografiska, infallsvinklar är så framgångsrika i beskrivandet av sådana fält just för att de bekräftar – lite som Lammer’s videoband – vissa aktörer och situationer som mest betydelsefulla för ”görandet” av ny teknik? Därmed blir ”interdisciplinärt arbete”, alltså den paroll som workshopen i sig själv ville ära, inte bara en fråga om att skapa nya blandningar av expertis utan också om att bevara tidigare kända grupperingar, identiteter och inte minst ansvarsområden.

Dessa funderingar – och nu är vi tillbaka vid den där problematiseringen jag tog upp i början av detta inlägg – föranledde också min kommentar till min arrangörskontakt vid konferensens slut: ”Ni borde ha berättat mer om det här…tja centrat, eller vad ni nu kallar det för”. Innan jag egentligen tänkt så långt som i min ”mikroanalys”, presenterad här ovan hade jag reagerat på att det fysiska och institutionella sammanhanget som ramade in konferensen, och de humanistiska discipliner som närmast hörde därtill, ironiskt nog, var märkligt osynliga med sin egen forskning under de två dagar som programmet tog i anspråk. Jag menar, är det inte närmast en grundläggande överlevnadsstrategi och skyldighet för ledare i den akademiska världen att, när helst de står inför en ny grupp människor, bedyra varför den egna verksamheten förtjänar de ekonomiska medel som för tillfället möjliggör densamma, istället för att hamna i någon annans spargris? Jag saknade med andra ord denna formella början, men även den lika vanliga avslutningen där konferensen sammanfattas och vissa viktiga sensmoraler skrivs på ens näsa. Istället ägde det sistnämnda momentet rum i form av ett uttryckligt överlämnande av tolkningsföreträdet till oss deltagare: ”Var och en får gå härifrån med sin egen personliga tolkning”.

Featured image

(Ett ”virtuellt titthål”- Navigated Brain Simulation (NBS), Nextstim.com)

Och vid närmare eftertanke, kanske är det mest hållbara sättet att förvalta den humanistiska trovärdigheten på i mötet med starkare grupper som läkare och ingenjörer att göra så här; att verka i bakgrunden. Dessutom skulle denna taktik kunna ses som ytterligare ett exempel på hur etnologi, kulturvetenskap, konst och historia, vid sidan av andra socialt intresserade discipliner, kan påverka det ack så viktiga livet i operationssalarna: Genom att skapa tillfällen för de mer etablerade experterna att själva upptäcka och ställa sig de kritiska frågor som humanister, lite taskigt, brukar överrumpla dem med i intervjuer och direkta debatter.

Mitt eget, ännu mer informella men likväl faktiska bidrag till konferensen rör sig på en liknande metanivå. Därmed kunde jag verkligen känna igen de vardagsreflektioner som ventilerades lite mer kringstrött under workshopen, och som tog sin utgångspunkt i olika deltagares interdisciplinära erfarenheter, från det material jag sitter och analyserar i vanliga fall. Följaktligen undrar jag vid min hemkomst: Var det här kunskapsspridning, utbildning, internationalisering eller rent av fältarbete?
Helt klart är i alla fall att det finns ett spirande behov av att beskriva och reflektera över det liv som pågår i, omkring samt mittemellan datorlabbet och operationssalen. Om denna kommunikation sedan kläs i bilder, ord eller analogt brus gör väl detsamma, och det tror jag Wilhelm von Humboldt skulle hållit med mig om.

Annonser

Berättande och berättelser

I det nutida samhället har det blivit mycket viktigt att ha en berättelse. Inte minst är det i frågor om identitet och uppmärksamhet, att göra sig synlig och trovärdig, som betydelsen av berättelser förs fram. Detta gör också att berättelser är en lättillgänglig och tacksam källa i kulturanalytiska sammanhang: där finns möjligheter att hitta hur människor eller organisationer ser på sig själva och sin omvärld, och vilka egenskaper och erfarenheter de vill förknippas med. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att alla texter inte är berättelser, eller att en berättelse alltid har samma form och innehåll. I det tvärvetenskapliga narrativseminariet jag leder har vi diskuterat vikten av att uppmärksamma den språkliga formen hos de berättelser vi studerar. I det nyutkomna numret av Kulturella Perspektiv (nr 4 2014) har vi skrivit artiklar som tar upp olika aspekter; hur berättarsituationen och samspelet med lyssnare/intervjuare påverkar den språkliga formen, vem som får berätta och hur man skapar auktoritet för sig själv som berättare, hur mycket kan man generalisera från individuella berättelser. Med artiklarna vill vi öka uppmärksamheten på berättelser som del av vardagens kommunikationsformer, och ge bidrag till metoder för att studera berättande i samhällslivet.

Alf Arvidsson

Berättade – uttryck, samspel, förhandlingar

2014-12-19 13.18.02

KP nr 4/2014

Det lider mot jul och tryckpressarna här på universitetet har gått varma. Ytterligare ett nummer av Kulturella Perspektiv har utkommit denna vecka. Nr 4/2014 går under temat Berättande – uttryck, samspel, förhandlingar. I detta nummer kan ni läsa följande artiklar:

Alf Arvidsson och Katarzyna Wolanik Boström – Berättande: uttryck, samspel, förhandling

Daniel Andersson – ”En sån här flummig typ, det har jag då aldrig tänkt att jag skulle bli” Nattativ praktik och identitet i intervjuer med småskaliga ekologiska lantbrukare i övre Norrland

Katarzyna Wolanik Boström – Migrationsberättelser i samspel

Coppélie Cocq – Att intervjua och återberätta: Intervjuer, narrativ interaktion och berättigande

Alf Arvidsson – Berättelse, beskrivning, auktoritet

Asbjørg Westum – Om språkbruk, generaliseringar och ett besvärligt material

Läs mer om Kulturella Perspektiv eller beställ en prenumeration i julklapp här.

Samisk kamp för kulturell överlevnad

Foto: Emma Lundström

Foto: Emma Lundström

Etnologerna Marika Nordström och Marianne Liliequist är med i ett projekt som handlar om samisk kamp för kulturell överlevnad. Övriga deltagare i projektet är Krister Stoor, Samiska studier och Coppélie Cocq, HUMLab. Den svenska ”gruvboomen” har resulterat i ett uppsving för den samiska rättighetskampen. I ett uttalande från Sametinget den 27 augusti enades alla partier om en protest mot statens gruvpolitik. Protesterna i somras mot provbrytningen i Gállok/Kallak , väster om Jokkmokk, där aktivister byggde barrikader och hindrade gruvprospektörernas arbete med sina egna kroppar är ett av flera exempel som visar att den samiska kampen idag får stöd av såväl nationella som internationella miljöaktivister och av enskilda som vill stödja urfolkens rättigheter. Bilden visar en demonstration i Stockholm från hösten 2013. Fotograf är Emma Lundström. Läs mera i Kulturella Perspektiv nr 1 2014, finns utlagd digitalt på Kultur och mediers hemsida.

Marika Nordström och Marianne Liliequist

Nya etnologidoktorander

Nyligen har två nya doktorander antagits i etnologi i Umeå.  Evelina Lindahl har blivit anställd på en tjänst med inriktinng mot digital humaniora, som del av fakultetens satsning på det området. Så här presenterar hon sitt projekt:

Hbtq-personer online – den digitala öppenheten för alla? Syftet med den här studien är att kartlägga olika forum för hbtq- personer på sociala medier som t ex Facebook och andra digitala mötesplatser för  hbtq-personer samt undersöka hur de förhåller sig till dessa. Hur använder hbtq-personer sociala forum på internet och vilken betydelse tillskriver de dem? Hur förhåller de sig till öppenheten online? Äldre hbtq-personers erfarenheter och tankar kommer att vara centralt i avhandlingen.

Johan Hallqvist har blivit anställd på en tjänst inom genusforskarskolan. Hans projekt heter Crossing borders of (human) friendship – an intersectional study of gender, age and humanity in alternative relations. “Syftet med avhandlingsprojektet är att utifrån ett intersektionellt perspektiv med fokus på kön, ålder och mänsklighet, undersöka vänskapsdiskurser som på olika vis bryter mot dominerande föreställningar om vänskap: relationen människa-djur, människa-människa via onlinespel samt människa-robot. Centrala frågeställningar är: Hur beskrivs och upplevs vänskap och gränser för vänskap av människor i alternativa vänskapsrelationer? Hur görs kön, ålder och mänsklighet i alternativa vänskapsrelationer? Hur reglerar normerande föreställningar om vänskapsrelationer mänsklighet, kön och ålder i alternativa vänskapsrelationer? Hur upprätthåller talet om alternativa vänskapsrelationer normerande vänskapsdiskurser?”

Vi hälsar våra nya kollegor varmt välkomna!