Följ med oss i fält – 3

Blogginlägg 3, Färila

14 juli

Fältet i Färila är att återvända till ursprunget, både mitt eget privata och projektets början för min del. Jag satt oroligt på avstånd och följde kartor över brandens utbredning, särskilt gränsen vid Ängraån vid skogsbränderna 2018. På andra sidan Ängraån visste jag att det bar iväg brant uppför och där uppe på 400 meters höjd ligger Hovras fäbodvall Digerköl, som jag var väldigt orolig för.

Bild 1 Digerkölsvallen(Bild 1 Digerkölsvallen)

Vi har ingen egen stuga där, men har tillbringat mycket och viktig tid där, som barn och som fårvaktare till min kusin, som betade vallen någon gång under åren 2006-2009. Min pappa var fårvaktare, bodde på vallen på somrarna och jag löste av honom någon gång, tillsammans med min dåvarande pojkvän. Varje dag kunde jag andas ut, gränsen vid den lilla ån hölls, som av ett mirakel. Senare har jag förstått att det inte alls var någon slump; där fanns den grupp bybor som senare skulle komma att bilda Hovra skogsbrandvärn, och höll fronten mot skogsbranden.

Bild 2, Ängraån(Bild 2, Ängraån)

De gick i skift, dygnet runt, och klarade därmed vallen och den mer närliggande Sillervallen (Sillra) från branden. En av de vänner jag pratat med berättade att han inte kunde vara hemma, han kände sig tvungen att åka upp och hjälpa till med släckningen. De for upp en bakväg och fick ett område att hålla ”tills polackerna kommer”. Med hjälp av hembyggda maskiner och jordbruksredskap och med hjälp av räddningstjänstens slangar, gjorde de ett enormt arbete dessa dagar och veckor. I efterhand var det inte bara dåligt, det som hände, säger han. En dag juli 2020 berättar vännen om ett minne, som hans dotter (som alltså deltog i släckningsarbetet) brukar återkomma till. Det var på natten, de hade vakt nere vid Ängraån och låg på de varma stenhällarna och tittade upp i rymden. Där pekade en av männen, som även tidigare tagit stort ansvar för byn och som var bekant med min far, ut stjärnbilderna för henne och de andra. Skogsbranden var 800 meter bort, sa vännen, och där låg vi i skogen, på natten på en varm häll och tittade på stjärnbilder. Det var ett starkt minne. Han säger också att det var en fin tid på så sätt att de fick göra meningsfulla saker tillsammans med människor de tyckte om. Jag tänker att det lokala ofta är vilset i sina uttryck, när en by ska göra något blir det svårt att hitta den där meningen. Visst, de kan göra en fest, ett jubileum, ett evenemang av något slag. Men när det kommer till det där med mening och att faktiskt utveckla det lokala, blir det ibland svårt att hitta målet. Ett exempel från en mindre ort i Söderhamnstrakten var att föreningen bestämde att de skulle måla ett gammalt dass. Det är på något sätt symboliskt, tänker jag, vad är det vi tycker oss kunna påverka i det lokala? Arbetsmarknaden? Bostäderna? Fritiden? Allt mindre av det bestäms lokalt. Tänker på vad en av intervjupersonerna sa i Lima; här uppe vet alla att vi hjälper varandra när det behövs och i andra fall lämnar vi varandra i fred. Men när hotet blir så påtagligt som vid en skogsbrand, verkar det som att det uppstår en särskild sorts energi och samarbetet involverar alla. Alla verkar känna att de vill göra något. I Lima hittade någon ett sätt genom att låna ut husrum. I Färila var det en kvinna som såg som sin uppgift att städa toaletterna i Lassekrog, för att de som slogs med branden skulle åtminstone ha rena toaletter. Alla sökte en uppgift och målet var detsamma, släcka branden.

Hittills har jag gjort fem intervjuer i Färila och tänker försöka hejda mig lite nu, så att min projektkollega får chansen att komma med i fältarbetet också. Intervjuerna har ägt rum på olika platser, fik, arbetsplatser, utomhus, via Zoom. Än en gång har ett lokalt konditori öppnat sina portar för forskningen, denna gång var det Kakfén i Färila

Bild 3, Kakfén(Bild 3, Kakfén).

Jag hade också anledning att besöka en del av brandområdet. Liksom i Lima var det en beklämmande och skrämmande upplevelse, skillnaden var att här hade jag en tydlig (nåja) bild av hur det såg ut innan, och på bergen längre bort kunde jag ana den oerhörda omfattningen av dessa tre brandhärdar som alltså totalt täckte ett område större än storstockholm. Berättelser ur intervjuerna, om rök som ligger tätt efter marken och tar sig in i husen, om insekter som smattrar mot rutan som regn, i flykt undan elden, gör att jag kan ana den känsla av total katastrof som måste ha funnits på platsen. Längs en grusväg upp mot Ängra och Digerkölsvallen hänger flera avbrunna ledningsstolpar fortfarande uppe, som om det hela nyss hade hänt

Bild 4, avbrunnen stolpe(Bild 4, avbrunnen stolpe)

Bara några kilometrar därifrån är skogen precis som vanligt, bäcken från bergen porlar och en stor fin groda hoppar över stigen. Jag skymtar något som rör sig längre upp och det finns tydliga tecken på att ett djur gått här före mig, älg eller björn troligen, gräset har lagt sig nyligen. Skogen lever, tätt intill förödelsen.

Följ oss i fält – 2

Blogginlägg 2, 4 juli 2020

 

Den andra fältarbetsveckan innebar många mil i bil och nya vackra platser för intervjuer. Första dagen gjordes intervjuer i Ljusdal. Café Huller om buller, på Rosehills handelsträdgård, var generösa och lånade ut sina lokaler trots att de inte hade öppnat för säsongen ännu.

(bild 1, personal vid utebord, Café Huller om buller.)

Efter det var det dags att åter besöka Lima Torgås. Färden gick rakt västerut via Skattungbyn, över en märklig rälspassage i Oxberg och hamnade som längst västerut nära norska gränsen.

(Bild 2 rälspassage Oxberg)

Dagens första intervju ägde rum utomhus på ett gårdstun tillhörande ännu en servering. De flesta intervjuerna sker utomhus p g a risken för smittspridning av COVID 19, alternativt med iakttagande av noggrann handhygien och social distansering.

(bild 3 gårdsbild Bondasgården)

Mellan intervjuerna fanns det lite plats för så kallade ”hängsamtal”, varav ett ägde rum på Svenska kyrkan, som öppnade sitt kafé enkom för min skull och trakterade mig med en enorm blåbärsbulle. Kyrkoherde Birgitta Arneving berättade om deras del i bränderna, att de ställt upp med magasinering av föremål från de utrymda fäbodarna som var hotade av branden. Dessutom bistod de med kaffe och hela sopsäckar med bullar. I efterhand även samtalsstöd.

(bild 4 Svenska kyrkan)

(bild 5 fäbod)

Förutom ”snöbollsmetoden” använde jag mig av Facebook för att få fler intervjuer. Det ledde in på ett intressant spår som ledde till nya kontakter.

Dagen avslutades uppe i Rörbäcksnäs, där jag fick tillfälle att doppa tårna i en helt egen badsjö innan intervjun. Där blev jag visad den lokal som tidigare använts som brandvärn, men som nu, som så ofta på landsbygden, är nedlagd. Med tanke på de stora skogar som finns runtomkring orten, sammantaget med den nya typ av bränder som Sverige sett sedan 2014, känns det befogat att återrusta brandberedskapen på plats, eftersom tidsaspekten många gånger är helt avgörande för hur omfattande skadan blir.

(bild 6 Rörbäcksnäs brandvärn)

Efteråt ville inte bilen starta, men jag fick god hjälp av min intervjuperson så att jag kunde köra tillbaka över bergen, till Torgåsgården, som blivit mitt stamlokus.

Nästa dag hade jag återigen lite luft i programmet innan eftermiddagens intervju med fältbesök på skogen. Använde den till att kontakta nya personer att intervjua och att skriva fältdagbok, samt hamnade vid ett oväntat köksbord. På eftermiddagen for vi genom brandområdet, vilket var djupt beklämmande. Udden där branden började såg ut som jag fått beskrivet för mig, omfluten av vatten på två sidor och med myr på den tredje är det nånstans begripligt att räddningstjänsten trodde faran var över. Men marken brann under ytan och storbranden blev ett faktum.

(bild 7, udde där branden startade)

Kvällens sista intervju gjordes stående vid ett bygge, med intensiv uppvaktning av småsved (den sortens flygfän som kan driva en till vansinne trots sin litenhet), vilket gjorde den tämligen kort men innehållsrik. Varje intervju lägger till några pusselbitar till helhetsbilden och nya aspekter och aktörer kommer upp hela tiden, men i och med denna intervju gjordes återkopplingar till händelser i andra intervjuer som gjorde att jag kände mig färdig för den här gången.

Innan jag lämnade Torgås den sista dagen tittade jag in på Lima besparingsskog och fick med mig en broschyr om Dalarnas besparingsskogar, en intressant företeelse som går tillbaka till skiftena under 1800-talet. Pengar från de gemensamma skogarna återinvesteras i bygdens behov, här t ex i form av ett utomhusbad för alla boende.

(bild 8, Lima besparingsskog)

Sista intervjun för den här veckan gick av stapeln på ett helt annat ställe, djupt in i ”finnmarken” i en annan del av Dalarna. Vindlande grusvägar som plötsligt öppnade sig för bebyggd och brukad mark, mötte inte en enda bil på hela färden. Med återlämnandet av hyrbilen i Borlänge var fältvecka 2 slut. Funderar över hur lätt det är att fältarbeta när en har full markservice och sänder en tanke till alla kvinnor i historien som stått för detta obetalda arbete tidigare.

(bild 9, odling på finnmarken)

Följ med oss i fält!

Maria Vallström gästbloggar i sommar från projektet ”Mobiliserade byar; hur lokalsamhällen agerade under skogsbränderna 2018 och omorienterar sig mot framtiden” (proj. ledare Jenny Ingridsdotter).

Forskningsprojektet ”Mobiliserade byar” (finansierat av FORMAS) är mitt i sitt första fältarbete och här har ni chansen att följa oss lite på vägen. Första trippen gick till Lima, Dalarna, via Vansbro, för att prata med inblandade människor i storbranden i Torgås sommaren 2018. Det vi är intresserade av är hur lokalsamhällen agerade under bränderna, med utgångspunkt i platserna. Projektet kommer att bedrivas i Dalarna, Hälsingland och Jämtland. Vi kommer inte att nämna några namn i bloggen, p g a etiska skäl, men en inblick i vad vi gör har efterfrågats och presenteras här med några bilder:

20200615_114710

Första anhalten var Vansbro, där vi pratade med räddningstjänsten och en entreprenör som deltog i arbetet med att släcka bränderna. Det var tack vare räddningstjänsten vi styrde om planerna från Älvdalen till Torgås och vi fick också flera tips på andra personer att intervjua, enligt den så kallade ”snöbollsmetoden”. Den här dagen hann jag också med ett åtta minuter långt möte med SLU om vårt nya nätverk ”Hållbara landsbygder” i Håkanssons konditoris fina trädgård.

20200615_185126 Färden gick vidare längs västerdalälven, via en korvpaus i Malung, till Torgås. Orten, som ligger en liten bit norr om Lima, präglas av vintersport. Här är skiduthyrningen, i slutet på byn finns en skylt med varning för halka på konstsnö från Kläppen. Boendet på Torgåsgården bjöd på ett fint kvällsdopp efter dagens tredje intervju.

20200615_190438Det visade sig vara lite svårt att få tag i folk att intervjua denna vecka precis innan midsommar, så det fick bli ett gammalt etnologknep: kolla anslagstavlorna. Satte själv upp lappar om projektet där och på COOP Limedsforsen för att folk skulle kunna höra av sig.

20200616_114422Gjorde två ”pop-up” intervjuer med butikspersonal på ställen som intervjuerna pekat ut som delaktiga i den omfattande mobilisering som gjordes 2018. Det fick bli ganska korta intervjuer inflikade mellan kunderna och bitvis med hög ljudnivå, men var värdefullt ändå.

20200616_102532 En viktig aktör visade sig vara Lima Besparingsskog, beläget i Lima centrum. P g a att laga skifte inte genomfördes fullt ut i Dalarna är många skogsskiften väldigt små och smala. Markägarna här har gått samman i en gemensam organisation, Lima besparingsskog, som har egen brandbekämpningsutrustning och har även förstärkt denna efter 2018. De var snabbt på plats och släckte när det brann i deras egen skog, men hjälpte också till vid de närliggande stora bränderna som uppstod efter det.

En svag punkt i beredskapen som blev tydlig i intervjuerna, är att markägarna inte alltid har förutsättningar för att klara av eftersläckningen och här behöver nya lösningar och samarbeten tas fram. En styrka vid både mobilisering av resurser och själva brandsläckningsarbetet är lokalkännedom. En annan intressant sak är den informella organiseringen av hjälp, att alla omedelbart ställer upp för sin plats på alla sätt de kan, vare sig det gäller röjande av brandgator, fixande av tvätt, logi och mat eller att bistå med redskap och armar som hjälper till i själva brandsläckningsarbetet.

20200615_184502

Med Limas vackra kyrka i ryggen styrde jag kosan mot Mora, längs en lång genväg på grus som jag fått tips på av en intervjuperson. En glass och kort mobilladdning på den undersköna campingen i Venjan gjorde resan lätt fram mot Siljan. Expediten här råkade också vara med i brandvärnet lokalt, som en av få kvinnor. Dilemmat med varje fältarbete aktualiserades, det är svårt att sluta där avgränsningen är dragen. Världen sitter oundvikligen ihop.

Etnologi och kulturentreprenörskap

I Umeå ingår sedan något år tillbaka etnologi som obligatoriskt första år på programmet för kulturentreprenörskap. En poäng med det är att studenter som utbildar sig för att arbeta inom kulturlivet i snävare bemärkelse – skapa kulturevent, festivaler, utställningar med mera, med konstarter som musik, teater, film, dans och litteratur som tunga områden – får möte etnologins bredare kulturbegrepp där frågor om identiteter, värderingar, gruppgemenskap och skillnader är centrala. För att skapa evenemang som ska samla människor är det viktigt att tänka över frågor som vilka ska komma, vad har de gemensamt, vilka berättelser angår dem, hur fungerar kollektiva symboler och hur är publika fester och ceremonier uppbyggda? Sådana frågor, som gör sambanden mellan människors vardagsliv och fest och starka upplevelser synliga, är viktiga i etnologisk kulturanalys.

Musik och platser

Ju mer ”globaliserad” världen blir och vi kan vara i kontakt med omvärlden, oberoende av var vi är någonstans, desto viktigare tycks det bli att skapa symboler för platser och regioner. Inte minst har musik blivit en arena där centrum-periferi, regionala och lokala identiteter, upplevelsen av unika platser och känslor av att vara ifrån, och komma till, bearbetas.

Det här är frågor som i högsta grad hör hemma inom etnologi. Sedan lång tid har vi etnologer i Umeå samarbete med norska musikforskare och nyligen har Paal Fagerheim och Ove Larsen redigerat en bok med bidrag på norska och svenska: Musikk, folk og landskap:

http://www.orkana.no/index.php/nettbutikk/product/view/2/86

 

Alf Arvidsson skriver om motstånd och vemod som två ”norrländska” känslolägen, och Marika Nordström diskuterar hur ”samisk musik” blivit en ny populärmusikgenre.

Berättande och berättelser

I det nutida samhället har det blivit mycket viktigt att ha en berättelse. Inte minst är det i frågor om identitet och uppmärksamhet, att göra sig synlig och trovärdig, som betydelsen av berättelser förs fram. Detta gör också att berättelser är en lättillgänglig och tacksam källa i kulturanalytiska sammanhang: där finns möjligheter att hitta hur människor eller organisationer ser på sig själva och sin omvärld, och vilka egenskaper och erfarenheter de vill förknippas med. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att alla texter inte är berättelser, eller att en berättelse alltid har samma form och innehåll. I det tvärvetenskapliga narrativseminariet jag leder har vi diskuterat vikten av att uppmärksamma den språkliga formen hos de berättelser vi studerar. I det nyutkomna numret av Kulturella Perspektiv (nr 4 2014) har vi skrivit artiklar som tar upp olika aspekter; hur berättarsituationen och samspelet med lyssnare/intervjuare påverkar den språkliga formen, vem som får berätta och hur man skapar auktoritet för sig själv som berättare, hur mycket kan man generalisera från individuella berättelser. Med artiklarna vill vi öka uppmärksamheten på berättelser som del av vardagens kommunikationsformer, och ge bidrag till metoder för att studera berättande i samhällslivet.

Alf Arvidsson

Vart går våra julseder?

Som etnolog får man ofta frågor från massmedier och allmänhet om festseder och högtidsdagar. Julfirandet, som nu är en tvåmånadersperiod av olika festdagar som hakar i varann, väcker mängder av frågor: varför firar vi detta, har vi alltid gjort så här, varifrån kommer de olika inslagen? Svaren blir oftast mångsidiga, vilket är ett kännetecken på en fungerande högtid: människor kan samlas i firande av olika orsaker, fira delvis olika saker, och på olika sätt, men man känner glädje tillsammans. Men ett svar är också motfrågan om vilka som menas med ”vi” och ”vårt” firande.
Den allmänna frågan ”varifrån kommer våra julseder” öppnar upp spännande perspektiv mot många olika historiska, ideologiska och geografiska samband: epoker från antiken och framåt, fornnordiskt, katolskt, protestantiskt och post-kristen folkhemsateism, Palestina, Rom, Tyskland, USA – och 1900-talets samlade krafter för att skapa en ”svensk” jul. Men lika intressant är att fråga ”vart går våra julseder”! För traditionella högtider handlar inte bara om att hålla traditionen vid liv, utan också om att göra nutidens tillvaro meningsfull. Är julen privat eller offentlig, vilka ska man fira med och vilka kontakter tar uppehåll, hur ska kyrkorna fira sin största högtid utan att bli en kraft som stänger ute andra från samhället? Varje års julfirande har drag av termometer för samhälls- och kulturklimatet; vad börjar kännas otidsenligt och varför, vad börjar bli nya självklarheter, vilka frågor aktualiseras  och diskuteras i relation till julfirandet? Julen kan genom en kulturanalytisk lins visa både på dagsaktuella frågor och mer djupgående samhällsförändringar. Fester innehåller glädje och firande men bottnar i djupt allvar.

Intressanta böcker att läsa: Nu gör vi jul igen – Charlotte Hagström (red), Unwrapping Christmas – Daniel Miller (red), Christmas, Ideology and Popular Culture – Sheila Whiteley (red). Den klassiska handboken är Nils-Arvid Bringéus, Årets festdagar.

Alf Arvidsson

Varför jag blev etnolog – 1

Jag ville skriva och få texter publicerade – inte skönlitterärt, men reportage och intervjuer. Helst om ungdomars kultur (särskilt musik) men också om lokal historia, att låta äldre människor berätta den historia som inte fanns i skolböckerna, eller själv söka i arkiv. Journalistyrket verkade vara för nyhetsorienterat – det var när jag läste etnologi som sakerna föll på plats: här fanns både utrymme för de ämnen jag var intresserad av, möjligheterna att arbeta med intervjuer och skriva både för akademisk publik och en intresserad allmänhet.

Alf Arvidsson

Nya etnologidoktorander

Nyligen har två nya doktorander antagits i etnologi i Umeå.  Evelina Lindahl har blivit anställd på en tjänst med inriktinng mot digital humaniora, som del av fakultetens satsning på det området. Så här presenterar hon sitt projekt:

Hbtq-personer online – den digitala öppenheten för alla? Syftet med den här studien är att kartlägga olika forum för hbtq- personer på sociala medier som t ex Facebook och andra digitala mötesplatser för  hbtq-personer samt undersöka hur de förhåller sig till dessa. Hur använder hbtq-personer sociala forum på internet och vilken betydelse tillskriver de dem? Hur förhåller de sig till öppenheten online? Äldre hbtq-personers erfarenheter och tankar kommer att vara centralt i avhandlingen.

Johan Hallqvist har blivit anställd på en tjänst inom genusforskarskolan. Hans projekt heter Crossing borders of (human) friendship – an intersectional study of gender, age and humanity in alternative relations. “Syftet med avhandlingsprojektet är att utifrån ett intersektionellt perspektiv med fokus på kön, ålder och mänsklighet, undersöka vänskapsdiskurser som på olika vis bryter mot dominerande föreställningar om vänskap: relationen människa-djur, människa-människa via onlinespel samt människa-robot. Centrala frågeställningar är: Hur beskrivs och upplevs vänskap och gränser för vänskap av människor i alternativa vänskapsrelationer? Hur görs kön, ålder och mänsklighet i alternativa vänskapsrelationer? Hur reglerar normerande föreställningar om vänskapsrelationer mänsklighet, kön och ålder i alternativa vänskapsrelationer? Hur upprätthåller talet om alternativa vänskapsrelationer normerande vänskapsdiskurser?”

Vi hälsar våra nya kollegor varmt välkomna!

VM i fotboll ur etnologiska perspektiv

Idag börjar VM i fotboll i Brasilien. För många blir det en fest – för många andra en pest. Hur angår det en etnolog? På massor av olika sätt!

Fotbolls-VM berättar om kön. Inte bara genom att lagen ska vara enkönade; män och kvinnor deltar inte ens i samma turnéring. Det finns VM i fotboll och VM i damfotboll och de hålls på olika plats och år. (Andra könskategorier finns inte i fotboll.) VI kommer att få se många exempel på ”manliga beteenden” – en del uppmuntrade, andra blir bestraffade (våldsamhet, skymfande språk). Intressant nog kommer vi att i en miljö som räknas som homofob få se män som kramar och pussar varandra.  Det handlar också om nationer, eller rättare sagt självständiga stater, och om att identifiera sig med en nation.  Och, att identifiera nationer: fotbollen håller vid liv en mängd stereotypa tankar om t ex effektivitet, individualism, hängivenhet, lekfullhet, feghet som typiska för hela folk.

Som de flesta idrotter handlar fotboll om kroppar som presterar: springa snabbt, jonglera bollar, skjuta med precision, reagera blixtsnabbt. Men till skillnad från t ex friidrott där det handlar om en individuell prestation i taget värderar fotbollen både fysiska prestationer och planering, strategi, list och samarbete. Individers förmåga att arbeta i grupp, och att underordna sig gruppens mål och tränarens/ledarens direktiv, är egenskaper som oftast ger framgång.

Fotboll är både ett spel och ett skåde-spel. Det är inte bara spelarnas kroppar som presterar; det måste finnas en publik som lever sig in i spelet, engageras av vad den ser, får adrenalinkickar när en möjlig målsituation etableras eller en konstfull bollhantering presteras. Ett mål ska skapa jublande människor som hoppar upp från sina sittplatser.

Fotbolls-VM berättar också om hur vardagslivet är organiserat, genom att invadera det. Människor kommer att lägga om sömn- och matvanor, styra om sin uppmärksamhet, låta fotbollen bli första samtalsämne. Konflikter uppstår i familjer och på arbetsplatser när man inte är överens om vilken plats fotbollen ska ta.

Och fotbollen är precis som vardagstillvaron medialiserad. Vi kommer inte bara att diskutera matcher, utan också TV-kommentatorer, kameravinklar, bildproducenter. Spelare bedöms både för vad de gör på planen och för vad de säger på presskonferenser.

Ett par doktorsavhandlingar i etnologi som är intressanta i sammanhanget är Jesper Fundbergs Kom igen, gubbar! om pojkfotboll och maskuliniteter och Fredrik Schougs Intima samhällsvisioner: sporten mellan minimalism och gigantism.

Alf Arvidsson