Jenny Ingridsdotter prisbelönad

Kungliga Skytteanska Samfundet har beslutat att 2021 tilldela sitt pris till yngre välförtjänt forskare vid Umeå universitets humanistiska fakultet, vilket utdelas vartannat år, till etnologen Jenny Ingridsdotter. https://www.aurora.umu.se/nyheter/2021/3/de-far-skytteanska-samfundets-priser-2021/

Jenny disputerade 2017 vid Södertörns högskola på avhandlingen The Promises of the Free World: Postsocialist Experience in Argentina and the Making of Migrants, Race, and Coloniality. 2018-20 har hon haft en postdoc-anställning vid institutionen för kultur- och medievetenskaper, och bland annat forskat om svenskättlingar i Argentina och deras kulturarvsproduktion. Nu driver hon ett forskningsprojekt om civilsamhällets betydelse i samband med skogsbränderna 2018 (se bloggposter nedan). Vi etnologkollegor är glada att Jenny sökte sig till Umeå och gratulerar till ett välförtjänt pris!

foto: Carolina Johansson Oviedo

Bokgåva

Bokgåva

Etnologin i Umeå har fått ett betydelsefullt tillskott till biblioteket i form av en gåva av vår tidigare student Britta Hanssen, som vi vill visa vår varma tacksamhet. Det är ett urval litteratur från 1930-70-talen, främst etnologisk och sociologisk, som ursprungligen tillhört docenten Börje Hanssen (1912-1979), hennes far. Börje Hanssen var en pionjär inom etnologi och historisk sociologi, internationellt uppmärksammad för avhandlingen Österlen (1952). Där analyserade han med begreppet aktivitetsfält det sociala livet på 1700-talets landsbygd på individnivå, och öppnade upp för många kreativa frågeställningar som varit drivande inom etnologin därefter. Hans forskning var svårplacerad i det samtida akademiska kategorisystemet; han startade som ekonomhistoriker, disputerade i sociologi, avhandlingen hade underrubriken ”en socialantropologisk studie”, han var medförfattare till den första svenska läroboken i socialantropologi, men det var inom etnologi han fick störst genomslag, främst genom docenturperioder vid Stockholms universitet. En biografi skriven av Anders Perlinge finns i Åter till Österlen – en tidig mikrohistoria (2010), ett urval av Hanssens agrar- och socialhistoriska texter.    

Britta Lundgren (1951-2021)

britta

Foto: Matilda Marshall

Vi etnologer i Umeå har sorg.

Och etnologerna i Sverige. Och genusforskarna. Och många andra inom och utom forskarvärlden.

Professor Britta Lundgren har hastigt gått bort, mitt i steget i en aktiv och mångsidig akademisk verksamhet. Hennes betydelse som akademisk ledare, formellt – dekan vid humanistisk fakultet 2005-2010, flera uppdrag inom Umeå universitet, ledamot i Vetenskapsrådets styrelse för att nämna några positioner – och informellt, som engagerad läsare, samtalspartner, påhejare, stöd, betygas av många och är svår att enkelt sammanfatta. Hennes samarbetsförmåga och vilja att delta i tvärvetenskapliga sammanhang bidrog till detta; här ska främst hennes profil som etnolog antydas.

Inom ämnet etnologi har hon framför allt varit en av pionjärerna och den mest tålmodiga och långsiktigt drivande kraften för etablering av genusteoretiska perspektiv. Avhandlingen Allmänhetens tjänare (1990) förenade den kvinnohistoriska ansatsen i att belysa kvinnor i en yrkesgrupp i det framväxande moderna samhället, poststationsföreståndare, med analys av hur kön uttrycks och föreskrivs i maktens symboler. Samma år publicerades i Rig hennes principartikel Etnologi och kvinnoforskning. Den följdes av en serie arbeten, oftast inom ramen för många kollektiva projekt, ofta tvärvetenskapliga, där den kulturella och samhälleliga organiseringen av kön och kvinnors villkor i forskarvärlden var återkommande teman. Hon delar författar- och redaktörskap för antologier som Åtskilja och förena (1996), Familj och kön, (1999) Bestämma, benämna, betvivla (2001), samarbeten där hon var en drivande kraft. Sin egen forskarkarriär, med avstamp i uppväxtens småbrukarmiljö i Norrlands inland, har hon beskrivit i sitt avsnitt i en nyutkomna antologin Möjligheter och mellanrum (2020). Kompetensen att arbeta i tvärvetenskapliga sammanhang gav henne en central position i arbetet med att etablera genusvetenskapliga perspektiv vid Umeå universitet, där hon under olika perioder var föreståndare för Kvinnovetenskapligt forum, för Genusforskarskolan och ledde det stora forskningsprogrammet Challenging Gender.

En aspekt som framträder tydligt är intresset för emotioner och relationer i socio-kulturella perspektiv – ett tema inom ovannämnda antologier och inom Challenging Gender, men också i hennes arbeten Den ofullkomliga vänskapen (1995) och Oväntad död – förväntad sorg (2006). Till hennes etnologiska forskarprofil hör också vad hon, med sin tidigare yrkesbakgrund som läkarsekreterare som resurs, engagerade sig i under 2010-talet: uppbygget av ett nätverk för medicinsk humaniora, och forskningsprojekt kring epidemier och pandemier – vilket avsatte flera artiklar och en rapport om Mjältbrandsutbrottet Omberg 2016 (2018).

Hon hade ett genuint engagemang för studenters och doktoranders villkor, ett starkt folkbildningspatos och var drivande i många nystarter och revideringar i utbildningsutbudet, särskilt i starten av Kulturanalysprogrammet men också många kurser i mindre format som Kulturella perspektiv på vård och omsorg, distans- och extramuralundervisning med mera.

Empatisk, lyssnande, konstruktiv, nyfiken, ordningsam – många positiva egenskaper nämns i karaktäristik av hennes framtoning. För den brokiga skaran av kollegor, medforskare, doktorander, studenter, administrativ personal och ledning blir hennes vilja att inkludera och låta allas synpunkter få komma fram ett förenande intryck.

Jag saknar en kollega, andra saknar en lärare, handledare, mentor. Hon gjorde intryck, hon gjorde skillnad.

Alf Arvidsson

Följ oss i fält – 4

Så blev det dags för de fältarbetande etnologerna i projektet om skogsbränderna 2018 att styra färden mot Jämtland och Ragunda kommun.

Det första fältarbetet utgick från Sundsvall sent på hösten. Det var en vacker morgon och färden gick längs med den ringlande vackra Indalsälven och de sluttande dalarna längs med dess sidor. Det var svårt att hålla ögonen ordentligt på vägen när älven glittrade så lockande.

Rastplats utanför Järkvissle

Hammarstrand ligger vid älvens strand och på ett lokalt café träffade jag en ortsbo som berättade att hen bestämt sig för att flytta till bygden efter att ha kört samma väg som jag just hade kommit på. Landskapet var så bedårande vackert att det inte gick att motstå. Jag hade full förståelse för den upplevelsen.

År 2007 var Hammarstrand med i TV-programmet ”Allt för byn” och då uppfördes denna skylt som liknar Hollywoodskylten

I Hammarstrand upprättade jag fältarbetesbas i en skidstuga och sedan träffade jag ett antal människor som berättade om sina upplevelser av den stora branden under sommaren 2018. Då brann det på ett flertal ställen i Ragunda kommun. Branden i Pålgård, precis utanför Hammarstrand blev särskilt allvarlig och några boende blev evakuerade.

Bild från platsen där branden tros ha startat i Pålgård

En av de som jag intervjuade beskrev hur det kändes i den torra heta sommaren att se rökpelarna stiga mot himlen från Pålgård. Hen sade att branden kändes så nära att ”det nästan gick att se lågorna”. Branden i Pålgård spred sig över terräng som var ganska otillgänglig och de som varit frivilliga ute i skogen berättade om de olika svårigheter som terrängen ställt till med. Det var svårt att ta sig upp på berget där branden hade startat.

 Svårtillgänglig terräng där branden rasade

Precis som i de andra orterna som vi besökt under fältarbetet var den frivilliga uppslutningen stor i Hammarstrand. Det var många som ville vara med och hjälpa till på olika sätt. Några gav sig ut i skogen, andra bakade pizza och kokade kaffe eller bredde mackor.

Hembygdsgården där febril aktivitet pågick under bränderna

En stor del av frivilligarbetet i Hammarstrand organiserades genom hembygdsföreningen. Föreningen mottog många gåvor både från privatpersoner och företag som möjliggjorde att de kunde göra i ordning 1000 smörgåsar per dag. Tack vare att de hade en rymlig gammal jordkällare kunde provianten hållas kall innan den flyttades ner till brandstationen där de frivilliga som arbetade i skogen kunde förse sig.

Under vintern gör vi några fler intervjuer i Ragunda kommun. Sedan är det dags att sammanställa materialet och återvända till de bygder som vi har varit i för att berätta om det som vi kommit fram till.

Jenny Ingridsdotter

Följ med oss i fält – 3

Blogginlägg 3, Färila

14 juli

Fältet i Färila är att återvända till ursprunget, både mitt eget privata och projektets början för min del. Jag satt oroligt på avstånd och följde kartor över brandens utbredning, särskilt gränsen vid Ängraån vid skogsbränderna 2018. På andra sidan Ängraån visste jag att det bar iväg brant uppför och där uppe på 400 meters höjd ligger Hovras fäbodvall Digerköl, som jag var väldigt orolig för.

Bild 1 Digerkölsvallen(Bild 1 Digerkölsvallen)

Vi har ingen egen stuga där, men har tillbringat mycket och viktig tid där, som barn och som fårvaktare till min kusin, som betade vallen någon gång under åren 2006-2009. Min pappa var fårvaktare, bodde på vallen på somrarna och jag löste av honom någon gång, tillsammans med min dåvarande pojkvän. Varje dag kunde jag andas ut, gränsen vid den lilla ån hölls, som av ett mirakel. Senare har jag förstått att det inte alls var någon slump; där fanns den grupp bybor som senare skulle komma att bilda Hovra skogsbrandvärn, och höll fronten mot skogsbranden.

Bild 2, Ängraån(Bild 2, Ängraån)

De gick i skift, dygnet runt, och klarade därmed vallen och den mer närliggande Sillervallen (Sillra) från branden. En av de vänner jag pratat med berättade att han inte kunde vara hemma, han kände sig tvungen att åka upp och hjälpa till med släckningen. De for upp en bakväg och fick ett område att hålla ”tills polackerna kommer”. Med hjälp av hembyggda maskiner och jordbruksredskap och med hjälp av räddningstjänstens slangar, gjorde de ett enormt arbete dessa dagar och veckor. I efterhand var det inte bara dåligt, det som hände, säger han. En dag juli 2020 berättar vännen om ett minne, som hans dotter (som alltså deltog i släckningsarbetet) brukar återkomma till. Det var på natten, de hade vakt nere vid Ängraån och låg på de varma stenhällarna och tittade upp i rymden. Där pekade en av männen, som även tidigare tagit stort ansvar för byn och som var bekant med min far, ut stjärnbilderna för henne och de andra. Skogsbranden var 800 meter bort, sa vännen, och där låg vi i skogen, på natten på en varm häll och tittade på stjärnbilder. Det var ett starkt minne. Han säger också att det var en fin tid på så sätt att de fick göra meningsfulla saker tillsammans med människor de tyckte om. Jag tänker att det lokala ofta är vilset i sina uttryck, när en by ska göra något blir det svårt att hitta den där meningen. Visst, de kan göra en fest, ett jubileum, ett evenemang av något slag. Men när det kommer till det där med mening och att faktiskt utveckla det lokala, blir det ibland svårt att hitta målet. Ett exempel från en mindre ort i Söderhamnstrakten var att föreningen bestämde att de skulle måla ett gammalt dass. Det är på något sätt symboliskt, tänker jag, vad är det vi tycker oss kunna påverka i det lokala? Arbetsmarknaden? Bostäderna? Fritiden? Allt mindre av det bestäms lokalt. Tänker på vad en av intervjupersonerna sa i Lima; här uppe vet alla att vi hjälper varandra när det behövs och i andra fall lämnar vi varandra i fred. Men när hotet blir så påtagligt som vid en skogsbrand, verkar det som att det uppstår en särskild sorts energi och samarbetet involverar alla. Alla verkar känna att de vill göra något. I Lima hittade någon ett sätt genom att låna ut husrum. I Färila var det en kvinna som såg som sin uppgift att städa toaletterna i Lassekrog, för att de som slogs med branden skulle åtminstone ha rena toaletter. Alla sökte en uppgift och målet var detsamma, släcka branden.

Hittills har jag gjort fem intervjuer i Färila och tänker försöka hejda mig lite nu, så att min projektkollega får chansen att komma med i fältarbetet också. Intervjuerna har ägt rum på olika platser, fik, arbetsplatser, utomhus, via Zoom. Än en gång har ett lokalt konditori öppnat sina portar för forskningen, denna gång var det Kakfén i Färila

Bild 3, Kakfén(Bild 3, Kakfén).

Jag hade också anledning att besöka en del av brandområdet. Liksom i Lima var det en beklämmande och skrämmande upplevelse, skillnaden var att här hade jag en tydlig (nåja) bild av hur det såg ut innan, och på bergen längre bort kunde jag ana den oerhörda omfattningen av dessa tre brandhärdar som alltså totalt täckte ett område större än storstockholm. Berättelser ur intervjuerna, om rök som ligger tätt efter marken och tar sig in i husen, om insekter som smattrar mot rutan som regn, i flykt undan elden, gör att jag kan ana den känsla av total katastrof som måste ha funnits på platsen. Längs en grusväg upp mot Ängra och Digerkölsvallen hänger flera avbrunna ledningsstolpar fortfarande uppe, som om det hela nyss hade hänt

Bild 4, avbrunnen stolpe(Bild 4, avbrunnen stolpe)

Bara några kilometrar därifrån är skogen precis som vanligt, bäcken från bergen porlar och en stor fin groda hoppar över stigen. Jag skymtar något som rör sig längre upp och det finns tydliga tecken på att ett djur gått här före mig, älg eller björn troligen, gräset har lagt sig nyligen. Skogen lever, tätt intill förödelsen.

Följ oss i fält – 2

Blogginlägg 2, 4 juli 2020

 

Den andra fältarbetsveckan innebar många mil i bil och nya vackra platser för intervjuer. Första dagen gjordes intervjuer i Ljusdal. Café Huller om buller, på Rosehills handelsträdgård, var generösa och lånade ut sina lokaler trots att de inte hade öppnat för säsongen ännu.

(bild 1, personal vid utebord, Café Huller om buller.)

Efter det var det dags att åter besöka Lima Torgås. Färden gick rakt västerut via Skattungbyn, över en märklig rälspassage i Oxberg och hamnade som längst västerut nära norska gränsen.

(Bild 2 rälspassage Oxberg)

Dagens första intervju ägde rum utomhus på ett gårdstun tillhörande ännu en servering. De flesta intervjuerna sker utomhus p g a risken för smittspridning av COVID 19, alternativt med iakttagande av noggrann handhygien och social distansering.

(bild 3 gårdsbild Bondasgården)

Mellan intervjuerna fanns det lite plats för så kallade ”hängsamtal”, varav ett ägde rum på Svenska kyrkan, som öppnade sitt kafé enkom för min skull och trakterade mig med en enorm blåbärsbulle. Kyrkoherde Birgitta Arneving berättade om deras del i bränderna, att de ställt upp med magasinering av föremål från de utrymda fäbodarna som var hotade av branden. Dessutom bistod de med kaffe och hela sopsäckar med bullar. I efterhand även samtalsstöd.

(bild 4 Svenska kyrkan)

(bild 5 fäbod)

Förutom ”snöbollsmetoden” använde jag mig av Facebook för att få fler intervjuer. Det ledde in på ett intressant spår som ledde till nya kontakter.

Dagen avslutades uppe i Rörbäcksnäs, där jag fick tillfälle att doppa tårna i en helt egen badsjö innan intervjun. Där blev jag visad den lokal som tidigare använts som brandvärn, men som nu, som så ofta på landsbygden, är nedlagd. Med tanke på de stora skogar som finns runtomkring orten, sammantaget med den nya typ av bränder som Sverige sett sedan 2014, känns det befogat att återrusta brandberedskapen på plats, eftersom tidsaspekten många gånger är helt avgörande för hur omfattande skadan blir.

(bild 6 Rörbäcksnäs brandvärn)

Efteråt ville inte bilen starta, men jag fick god hjälp av min intervjuperson så att jag kunde köra tillbaka över bergen, till Torgåsgården, som blivit mitt stamlokus.

Nästa dag hade jag återigen lite luft i programmet innan eftermiddagens intervju med fältbesök på skogen. Använde den till att kontakta nya personer att intervjua och att skriva fältdagbok, samt hamnade vid ett oväntat köksbord. På eftermiddagen for vi genom brandområdet, vilket var djupt beklämmande. Udden där branden började såg ut som jag fått beskrivet för mig, omfluten av vatten på två sidor och med myr på den tredje är det nånstans begripligt att räddningstjänsten trodde faran var över. Men marken brann under ytan och storbranden blev ett faktum.

(bild 7, udde där branden startade)

Kvällens sista intervju gjordes stående vid ett bygge, med intensiv uppvaktning av småsved (den sortens flygfän som kan driva en till vansinne trots sin litenhet), vilket gjorde den tämligen kort men innehållsrik. Varje intervju lägger till några pusselbitar till helhetsbilden och nya aspekter och aktörer kommer upp hela tiden, men i och med denna intervju gjordes återkopplingar till händelser i andra intervjuer som gjorde att jag kände mig färdig för den här gången.

Innan jag lämnade Torgås den sista dagen tittade jag in på Lima besparingsskog och fick med mig en broschyr om Dalarnas besparingsskogar, en intressant företeelse som går tillbaka till skiftena under 1800-talet. Pengar från de gemensamma skogarna återinvesteras i bygdens behov, här t ex i form av ett utomhusbad för alla boende.

(bild 8, Lima besparingsskog)

Sista intervjun för den här veckan gick av stapeln på ett helt annat ställe, djupt in i ”finnmarken” i en annan del av Dalarna. Vindlande grusvägar som plötsligt öppnade sig för bebyggd och brukad mark, mötte inte en enda bil på hela färden. Med återlämnandet av hyrbilen i Borlänge var fältvecka 2 slut. Funderar över hur lätt det är att fältarbeta när en har full markservice och sänder en tanke till alla kvinnor i historien som stått för detta obetalda arbete tidigare.

(bild 9, odling på finnmarken)

Följ med oss i fält!

Maria Vallström gästbloggar i sommar från projektet ”Mobiliserade byar; hur lokalsamhällen agerade under skogsbränderna 2018 och omorienterar sig mot framtiden” (proj. ledare Jenny Ingridsdotter).

Forskningsprojektet ”Mobiliserade byar” (finansierat av FORMAS) är mitt i sitt första fältarbete och här har ni chansen att följa oss lite på vägen. Första trippen gick till Lima, Dalarna, via Vansbro, för att prata med inblandade människor i storbranden i Torgås sommaren 2018. Det vi är intresserade av är hur lokalsamhällen agerade under bränderna, med utgångspunkt i platserna. Projektet kommer att bedrivas i Dalarna, Hälsingland och Jämtland. Vi kommer inte att nämna några namn i bloggen, p g a etiska skäl, men en inblick i vad vi gör har efterfrågats och presenteras här med några bilder:

20200615_114710

Första anhalten var Vansbro, där vi pratade med räddningstjänsten och en entreprenör som deltog i arbetet med att släcka bränderna. Det var tack vare räddningstjänsten vi styrde om planerna från Älvdalen till Torgås och vi fick också flera tips på andra personer att intervjua, enligt den så kallade ”snöbollsmetoden”. Den här dagen hann jag också med ett åtta minuter långt möte med SLU om vårt nya nätverk ”Hållbara landsbygder” i Håkanssons konditoris fina trädgård.

20200615_185126 Färden gick vidare längs västerdalälven, via en korvpaus i Malung, till Torgås. Orten, som ligger en liten bit norr om Lima, präglas av vintersport. Här är skiduthyrningen, i slutet på byn finns en skylt med varning för halka på konstsnö från Kläppen. Boendet på Torgåsgården bjöd på ett fint kvällsdopp efter dagens tredje intervju.

20200615_190438Det visade sig vara lite svårt att få tag i folk att intervjua denna vecka precis innan midsommar, så det fick bli ett gammalt etnologknep: kolla anslagstavlorna. Satte själv upp lappar om projektet där och på COOP Limedsforsen för att folk skulle kunna höra av sig.

20200616_114422Gjorde två ”pop-up” intervjuer med butikspersonal på ställen som intervjuerna pekat ut som delaktiga i den omfattande mobilisering som gjordes 2018. Det fick bli ganska korta intervjuer inflikade mellan kunderna och bitvis med hög ljudnivå, men var värdefullt ändå.

20200616_102532 En viktig aktör visade sig vara Lima Besparingsskog, beläget i Lima centrum. P g a att laga skifte inte genomfördes fullt ut i Dalarna är många skogsskiften väldigt små och smala. Markägarna här har gått samman i en gemensam organisation, Lima besparingsskog, som har egen brandbekämpningsutrustning och har även förstärkt denna efter 2018. De var snabbt på plats och släckte när det brann i deras egen skog, men hjälpte också till vid de närliggande stora bränderna som uppstod efter det.

En svag punkt i beredskapen som blev tydlig i intervjuerna, är att markägarna inte alltid har förutsättningar för att klara av eftersläckningen och här behöver nya lösningar och samarbeten tas fram. En styrka vid både mobilisering av resurser och själva brandsläckningsarbetet är lokalkännedom. En annan intressant sak är den informella organiseringen av hjälp, att alla omedelbart ställer upp för sin plats på alla sätt de kan, vare sig det gäller röjande av brandgator, fixande av tvätt, logi och mat eller att bistå med redskap och armar som hjälper till i själva brandsläckningsarbetet.

20200615_184502

Med Limas vackra kyrka i ryggen styrde jag kosan mot Mora, längs en lång genväg på grus som jag fått tips på av en intervjuperson. En glass och kort mobilladdning på den undersköna campingen i Venjan gjorde resan lätt fram mot Siljan. Expediten här råkade också vara med i brandvärnet lokalt, som en av få kvinnor. Dilemmat med varje fältarbete aktualiserades, det är svårt att sluta där avgränsningen är dragen. Världen sitter oundvikligen ihop.

Synliggörande av queer historia

Under Umeå Europeiska Filmfestival hölls ett samtal om synliggörande av queer historia. Samtalet var en del av programmet ”Making communities: life after the revolution” som Lesbisk Makt gjorde tillsammans med Konstfrämjandet i Västerbotten och Umeå Europeiska Filmfestival.

Hur synliggörs queer historia och varför göra på just det sättet? På vilket sätt kan gestaltning och visuell kommunikation vara politiska verktyg i synliggörandet av queer historia? Med vilka ord, av vem och för vilka återberättas historien?

Moderator för samtalet var Evelina Liliequist, doktorand i etnologi vid Umeå universitet som forskar om betydelsen av sociala medier för hbtq-personer i norra Sverige.

Medverkande:

Elfrida Bergman är kulturanalytiker och normkritisk konsult. Tillsammans med Sara Lindquist driver Elfrida, genom föreningen Lesbisk Makt, projektet Myter och Verkligheter – En Lesbisk Odyssé. Projektet synliggör och utforskar lesbisk historia och nutid i Norrland. (Elfrida är alumn från kulturanalysprogrammet på Umeå universitet, läs och hör mer om kulturanalysprogrammet här: Elfrida om att vara kulturanalytiker)

Anna Linder är verksam som konstnär, curator och kulturproducent. Under åren 2013-2017 var hon konstnärlig forskare vid Akademin Valand i Göteborg med projektet Queera rörliga bilder. Under 2016 initierade Linder The Swedish Archive for Queer Moving Images som en del av hennes forskning och synliggörande av queer historia.

IMG-8507

Evelina Liliequist, doktorand i etnologi, var moderator för samtalet.

 

Matilda Marshalls avhandling prisad

Matilda

Matilda Marshall (bilden), filosofie doktor i etnologi, som disputerade på Umeå universitet i slutet av 2016 med avhandlingen Hållbarhet till middag: en etnologisk studie om hur miljövänligt ätande praktiseras i vardagen, har av Måltidsakademien fått pris som årets främsta bok i kategorin doktorsavhandling och andra vetenskapliga publikationer.

Juryns motivering: ”En viktig och aktuell doktorsavhandling som rör hållbarheten i människors vardag. Den belyses genom vår matkonsumtion i Sverige men även globalt. Hållbarheten förhandlas och balanseras av oss varje dag”.

Läs mer om nyheten här: Måltidslitteratur

Vi säger stort grattis till Matilda!

hallbarhet-till-middag

Projektet ”Digitala vårdlandskap” får miljonstöd från Forte

Sex forskningsprojekt vid Umeå universitet får tillsammans 21,5 miljoner kronor från Forte – Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd. Ett av dem är projektet Digitala vårdlandskap som tilldelats 3 030 000 kr. Projektet behandlar svensk e-hälsovård och dess betydelse för äldre patienter på landsbygden. I forskningsgruppen ingår Anna Sofia Lundgren, Anna Johansson, Jens Lindberg och Eric Carlsson.

Läs mer om nyheten här: http://www.umu.se/om-universitetet/aktuellt/nyheter/nyhetsvisning/umeaforskare-far-miljonstod-fran-forte.cid286677